Nej, Barack Obama är ingen Martin Luther King Jr. I förra veckan firades samtidigt Kingdagen och Obamas ettårsdag som president. Visst finns en linje från medborgarrätts-kampen till den förste afro-amerikanske presidenten. Men en makthavare kan aldrig få ett sådant djup, en sådan smärta och en sådan klang i sitt tal och sina visioner som en profet mot samhällets orättvisor.
Ändå skulle Obama kunna bli en stor president. Just nu riskerar han snarare att misslyckas. De konkreta politiska resultaten är få och han har hamnat i otakt med den folkopinion han bara för ett drygt år sedan lyckades fängsla. Helt rättvis är inte kritiken. Men något har gått ordentligt snett. Visst har förväntningarna på Obama varit orimligt stora. Men en förklaring till hans svårigheter ligger också i det som skulle vara hans styrka — hans personlighet och hans nya sätt att se på politik.

Barack Obamas livshistoria är ett sökande efter identitet, inte sällan förknippat med osäkerhet och rena misslyckanden. Han är intellektuell, rationell och realist. Han förenar sin känsloladdade talekonst med en personligt sval, nästan överlägsen, distans till människor och problem. Han leder regeringsarbetet som ett seminarium där varje argument ska vägas innan han fattar beslut. Han vill både driva en genomgripande reformpolitik och bjuda in till samarbete över partigränserna. Omvärlden skulle mötas med dialog och kongressen bli delaktig i att utforma politiken. Så ville han finna sakligt korrekta lösningar bortom parti- och intressemotsättningar.

För den skull värjer sig inte Obama alltid för konflikter och det obekväma. När han i december tog emot Nobels fredspris talade han inte taktiskt anpassat till en idealistisk fredspublik. Han kom inte med maktspråk men erkände att USA hade egna intressen och ibland behövde föra krig. Det var en stor akademisk och moralisk genomgång av våldets möjligheter och begränsningar, människans ofullkomlighet och kärlekens förverkligande. Där fanns inget av hans företrädares religiöst-messianska syn på USA:s plats och uppgift i världen utan mer kallelsen att visa på det goda i en syndfull värld. Här genljöd idéer från teologen Reinhold Niebuhr (presenterad i Sändaren nr 19 2009). Men bakom låg också en realistisk bedömning av USA:s svagare ställning i en värld där nya maktcentra i öst och syd växer fram.     

Det var ett tal värdigt en fredspristagare men inte vad som förväntas från en president i världens enda supermakt. De egna medborgarna vill fortfarande ha en kraftfull ledare och omvärlden är van vid att höra maktspråk. På hemmaplan har han inte kunnat motverka att partipolariseringen fördjupats och att han själv framställs som ledare för ett maktfullkomligt vänsteretablissemang. Inför andra staters makthavare har han blivit stående med sin utsträckta hand.
Den retoriska kraften är i sig själv hoppet hos en ledare underifrån som Martin Luther King. En presidents framgång hänger på om ekonomin går bra och den nationella säkerheten tryggas. Barack Obama måste snart bättre visa att han klarar det. ¶

ANDERS MELLBOURN