I torsdags förra veckan skrev jag en ledartext till den här platsen i tidningen. I torsdags förra veckan hade det fortfarande inte varit den 7:e april. Jag hade inte vaknat till nyheten att USA attackerat mål i Syrien och jag kunde inte föreställa mig att en lastbil något dygn senare våldsamt skulle släcka fyra människors liv och sätta hela min hemstad i skräck. I torsdags förra veckan visste jag inte heller att koptiska kyrkor i Egypten skulle attackeras mitt under palmsöndagsgudstjänsten. I torsdags förra veckan hade jag svårt nog med det ofattbara lidandet i Syrien efter nervgasattacken. 

Snart är det torsdag igen. Skärtorsdag. Och en vecka efter terrorattentatet i Stockholm får vi mötas i långfredagens mörker och stillhet. Det är inte utan att jag och många med mig under den gångna veckan velat utropa våra egna ”Min Gud! Varför har du övergivit oss?” För det finns ingen mening med smärtan. Det finns ingen mening med en 11-åring som aldrig mer kommer möta sin mamma i tunnelbanan. Det finns ingen mening med den ofattbara smärta barnen i Khan Sheikoun utsattes för. Det här är inte Guds verk. Det här är människornas verk.

I den ledartext jag skrev förra torsdagen och som publiceras här intill hade jag svårt att avsluta resonemanget. Vad är mitt ansvar som människa för det onda som andra människor gör? Vad gör jag med min vanmakt och sorg? Men förra torsdagen hade jag inte heller sett folkmassorna som fyllde Sergels torg. Förra torsdagen hade jag inte sett alla tusentals blommor utanför Åhléns. Jag hade inte sett #Openstockholm eller hört 83-åriga rumänska Pepusa berätta med värme om den hjälp hon fick efter attacken.

Den senaste veckan har vi sett oerhört mycket lidande och sorg, men också ofattbar styrka och medmänsklighet.  Det onda är inte Guds verk. Men genom att bära varandras kors, öppna våra hem, protestera mot orättfärdiga asyllagar som skiljer barn från sina föräldrar, genom att igen och igen visa att andra människors kamp och sorg också är vår kamp och sorg, så blir vi det gemensamma svaret på våras och de lidandes rop. Var inte rädd, du är inte övergiven.  Jag är här.