I senaste numret av Kamratposten finns ett reportage med rubriken ”Får de göra så här?” — som handlar om föräldrar som lägger ut bilder på sina barn på sociala medier. Min snart 10-åriga dotter visar mig och säger: ”Mamma, det är det här jag har pratat med dig om.”

Jag läser artikeln och svarar generat att jag ju gör rätt nu, jag visar ju henne bilderna, berättar vad jag vill skriva och frågar om det är okej att lägga ut. Hon säger att det är okej nu, att jag gör rätt.

I artikeln berättar 11-åriga Hilda om hur ledsen hon blev när hon fick Facebook och upptäckte att hennes föräldrar lagt ut knasiga bilder på henne som så många kunde se. Hon ser också det motsägelsefulla i situationen.

— De brukar ju tjata om att barn inte ska lägga ut bilder på sig själva. Det har mina föräldrar sagt många gånger. Hur kan de säga att jag inte får, när de gör samma sak själva?!

Det är en berättigad fråga. Barn och ungdomars användande av sociala medier eller närvaro på internet är skrämmande för många föräldrar och vuxna. Det är en plats och ett språk vi inte har full tillgång till. En zon där det förekommer objektifiering, mobbing och i värsta fall sexuellt utnyttjande eller sexuella övergrepp. Och i rädslan över det vi inte kan förstå försöker vi skapa kontroll.

Journalisten Sofia Mirjamsdotter skriver i ett Facebookinlägg om en föreläsning om mobbing där föreläsaren uppmanat föräldrar att kontrollera barnens telefoner i smyg för att upptäcka tecken på mobbing. Men i rädslan över det vi inte kan ha kontroll över glömmer många vuxna att också barnen har rättigheter. Enligt barnkonventionen har barn rätt till ett privatliv. Men det är svårt med gränsdragningarna av var det privatlivet går. För små barn har föräldrar självklart ansvaret. Men ju äldre barnet är, desto större krav på oss som vuxna att visa förtroende och istället närma oss det svåra och skrämmande genom att prata om det.

En strategi är att vara på samma platser som barnen, skapa egna konton på de ställen barnen är på internet, bli vän med dem. Fråga respektfullt vad de gör, vad de tittar på och hur de upplever det som händer där. Förvånansvärt ofta får vi mer svar än vi först tror. En förtroendefull dialog och försök till förståelse av den värld som är deras kommer att vara avgörande när eller om det väl händer något.

Jag hör inte sällan vuxna göra sig lustiga kring barnens offentliga uppdateringar på sociala medier, eller göra värderande uttalanden om sättet som unga poserar eller delar saker. Då är det viktigt att påminna sig om Hildas mycket rimliga reaktion: Hur gör ni själva?

Sociala medier är här för att stanna. Det utvecklas hela tiden nya forum och platser på internet, och vi behöver påminna oss om att det är inte ställen skilda från det verkliga livet. Det är också det verkliga livet. Och precis som i alla tider finns det i nya forum sådant som är skrämmande och kan användas på ett farligt sätt, men det finns också nya möjligheter, nya sammanhang att utvecklas och bli sedd, att hitta ett sammanhang. (Och om någon undrar; ja, jag frågade min dotter om det var okej att jag citerade henne i den här artikeln. Hon sa att det gick bra.)