För hundra år sedan skrevs ett officiellt brev, i vilket ett världsimperium högtidligen lovade ett annat folk att få ett land – men det landet ingick då formellt i ett annat imperium. Avsändaren var dåtidens stormakt, Storbritannien, företrädd av utrikesministern Arthur James Balfour, och mottagaren var Walter Rothschild, ledare i det judiska samfundet i Storbritannien.

I deklarationen utlovades högtidligen att det judiska folket skall få ”en nationell hemvist i Palestina”, samtidigt som detta inte får ”inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina”. När brevet skrevs var Palestina fortfarande en del av Stor-Syrien (al-Sham, Levanten), en provins i det gamla osmanska riket, vars sultaner härskade från Konstantinopel, (Istanbul.)

Balfourdeklarationen var en avgörande milstolpe på den väg som ledde till staten Israels bildades 1948. Intill i dag använder Israel detta yttrande för att påvisa historisk och politisk legitimitet.

Deklarationen fick enormt stor uppmärksamhet för hundra år sedan. Men varför ger den återigen upphov till förstasidesnyheter? Då som nu illustrerar yttrandet vilken osminkad kolonial makt som utövats och utövas av stormakter i väst. De blodiga och svårlösta konflikter som ännu pågår i Mellanöstern är i grund och botten postkoloniala och inte religionskrig.

Alltjämt pågår en kamp om vad innehållet i brevet egentligen betyder: Vem lovade vad, och varför? Yttrandet har flera vaga formuleringar. I nyhetsflödet kring deklarationen de senaste veckorna kan man också direkt eller indirekt höra en fråga till Europa i allmänhet och till Storbritannien i synnerhet: Vad förpliktigar Balfourdeklarationen till i dag?

På sociala medier har det blossat upp en binär debatt: på ena sidan fördöms deklarationen som ett ”kriminellt brott”, på andra sidan lovprisas den som ”det brittiska imperiets ädlaste höjdpunkt”.

Vid ett stort arabiskt toppmöte i juli i år meddelade den palestinska myndigheten att man vill uppmärksamma hundraårsdagen genom att dra Storbritannien inför en internationell domstol, därför att från 1948 och intill i dag har följderna av deklarationen ”inverkat menligt” på palestinierna. Ett liknande krav framförs sedan oktober av en brittisk-arabisk aktivistgrupp (Balfour Apology Campaign). De förväntar sig en brittisk ursäkt under 2017.

Som motåtgärd arrangerade den förre brittiske justitieministern Michael Gove ett pro-israeliskt seminarium i underhuset i parlamentet förra veckan och kallade kraven på ursäkt för ”antisemitism”. Han uttalade i stället en önskade att Storbritannien skulle flytta sin ambassad till Jerusalem under 2017.

Enligt tidningen Haaretz (6 nov 2016) har man nyligen upptäckt i det israeliska riksarkivet en brevväxling mellan den sionistiska rörelsen och den brittiska regeringen. Breven visar att det fanns olika meningar bland sionisterna om vad man egentligen ville uppnå. Till exempel korrigerade den framträdande judiske ledaren Philip Morgan utkastet till Balfourdeklarationen och föreslog ”ett centrum för judisk kultur” istället för ”en nationell hemvist”.

Det finns fler tecken på att berättelsen om detta dokument håller på att revideras. Visst var britterna påverkade av sionismen och av Bibeln och religiösa föreställningar. Men det finns också belägg för att Balfourdeklarationen ingick i en medveten brittisk säkerhetspolitik: en probrittisk judisk befolkning i Palestina skulle kunna bli en mänsklig sköld nära Suezkanalen och därmed säkra sjöfarten till Indien. Det var alltså dubbla motiv som förenades – Bibeln och svärdet.

Den 16 maj 1916, mer än ett år innan Balfourdeklarationen överlämnades, hade ett viktigt fördrag slutits i Paris som gått till historien som Sykes-Picotavtalet, efter den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot. Avtalet utgör den europeiska imperialismens absoluta lågvattenmärke. Här kulminerade den uppstyckning av världen i kolonier och intressesfärer som hade trappats upp i slutet av 1800-talet.

Det gamla osmanska riket höll då på att falla samman och utvecklas till nutidens Turkiet. För britter, fransmän och ryssar var det en hjärtesak att besegra denna stormakt. För att förekomma eventuella framtida bråk om fördelningen, beslöt man sig alltså 1916 för att sälja skinnet innan björnen var skjuten. Det ansågs bättre att dela upp Mellanöstern i förväg, medan kriget ännu pågick, än efteråt, när segern var vunnen.

Avtalet hölls mycket hemligt. Officiellt hade ju britterna och fransmännen förespeglat araberna att de skulle få regera självständigt över området som tack för att de gjorde uppror mot turkarna. Vilket också återkommer i Balfours passus om rättigheter för ”icke-judiska samhällen”.

Men den dolda agendan avslöjades några dagar efter det att Balfourdeklarationen överlämnats (2 nov 1917). Bolsjevikerna hade efter revolutionen hittat Sykes-Picotavtalet i de ryska arkiven och publicerat det illa kvickt. Både judar och araber konstaterade med vrede att de blivit lurade.

De europeiska stormaktsledarna hade trots utfästelser ingen tanke på att lämna ifrån sig krigsbytet till de människor som bodde i det. Ända in till 1940-talet härskade britterna och fransmännen över Mellanöstern, och det krävdes en Suezkris 1956 för att slutgiltigt få bort dem.

Balfourdeklarationen 100 år visar att historia verkligen inte är en ofrånkomlig utveckling utan resultat av medveten politisk påverkan från olika håll och av politiska beslut. Det blodbad som nu pågår i Syrien, den stora flyktingkrisen och den sextioåriga ockupationen av Västbanken är en förfärlig och komplex nutidshistoria som iscensatts av kolonial politik från det ”kristna väst”.

För att framtiden ska kunna bli bättre behövs historiska kunskapar och analyser.  Det kan befria oss från fatalism och rädslor. Endast så kan politiska visioner och strategier för en bättre värld skapas. Hur skulle ett djärvt yttrande från EU och USA kunna lyda 2017, och som man om hundra år skulle säga att det bidrog till fred och rättvisa i Mellanöstern?