Det var i maj 2014. I riksdagen stod Sverigedemo-kraten Björn Söder och argumenterade för att Sverige behövde införa ett förbud mot tiggeri. Det var ingen ny SD-politik. Partikollegan Kent Ekeroth skrev på SvD Debatt redan i april 2011 att ”tiggare förstör gatubilden och utgör dessutom ett direkt störande moment för många hederliga medborgare som vistas ute på gator och torg.” Samma år motionerade SD om att förbjuda det ”hitresta tiggeriet”. Gatubilden skulle städas upp från störande moment.

Då förvånades väl ingen egentligen av Sverige-demokraternas öppna attack just mot de utländska tiggarna. De etablerade partierna stod tryggt förankrade i sina avfärdanden av det i grunden främlingsfientliga förslaget. Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt spände blicken i åhörarna: ”Herr talman, detta är alltså Sverigedemo-kraternas sätt att se på världen. Att inte se att detta handlar om fattiga utsatta människor som inte har arbete och som inte haft möjligheter i sitt eget hemland att komma till sin rätt. Att inte se den romska bakgrunden och kopplingen till minoritetsfrågor är ju att blunda för allt. Men ni tar fattiga människor som gisslan för att föra er argumentering framåt. Det tänker jag inte delta i!”

Motionen röstades ner. I riksdagen rådde enighet bland övriga partier om att det skulle få vittgående konsekvenser om vi ska förbjuda människor som är fattiga att faktiskt be om hjälp. Men det var då.

Knappt ett år senare hade Reinfeldts eget parti Moderaterna gjort tiggeriförbud till sin politik. Och när civilminister Ardalan Shekarabi härom veckan gick ut med att regeringen ämnade undersöka förutsättningarna för ett tiggeriförbud har det som en gång stämplades som högerpopulistisk ytterkantspolitik helt plötsligt hamnat på bordet i regeringskansliet.

Så hade debatten från 2014 istället ägt rum i dag hade det sett annorlunda ut. ”Herr talman”, som Reinfeldt inledde med, hade varit just Björn Söder. Istället för Sverigedemokraterna hade det varit Moderaterna som föreslog förbudet, och statsminister Löfven hade istället för ett dundrande försvar för människors rätt att be om hjälp i sin utsatthet.

Det är precis det här vi menar, vi som påstår att det i svensk politik i dag sker en snabb och svårstoppbar normalisering av vad som i grunden är uttryck för en främlingsfientlig politik. Det handlar inte om att frågorna inte är svåra. Det handlar om vilka värderingar som styr hur vi i samhället tacklar dessa problem. Det handlar om att våra grundmurade försvar mot populistiska lösningar på de svagaste och mest utsatta människornas bekostnad har rämnat.

Först lämnade vi problemformuleringsinitiativet till högerpopulismen. Sen lämnade vi verklighetsbeskrivningen till högerpopulismen. Och nu är det högerpopulismens verktygslåda vi sneglar i. Och under tiden driver opinionen med. 2014 var en majoritet mot ett tiggeriförbud, i dag är en majoritet för, enligt Aftonbladets mätning förra veckan.

Då blir det lätt för Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé att välkomna civilministerns utspel och beredskapen att ”ta krafttag mot detta allvarliga samhällsproblem” och menade de knappt 5000 utfattiga i huvudsak romska tiggare på våra gator. Det är ordval som skrämmer. Som kommer ur en verklighetsbeskrivning som lånats från främlingsfientliga partier.

Och Sverigedemokraterna i sin tur lutar sig tillbaka och kommenterar ministerns utspel med att ”det relevanta i ett politiskt förslag ska inte vara vem avsändaren är, varför vi naturligtvis välkomnar alla partier som lägger fram vår politik som sin egen”. Ingen röstade på deras motion, men de lyckades ändå och deras politik fann andra vägar in i regeringen. Och just därför är det så viktigt att vi kommer ihåg hur det gick till, och hur förslagen bemöttes då. Opinionen är inget facit för politik. För att citera Hans Blix: ”Visst ska man lyssna på folks oro, men ta den på allvar ska man bara göra om den är berättigad. Annars har man ett ansvar att gå emot opinionen, och leda den i en annan riktning.”