I regel har vi specifika ord för det vi tror på och arbetar för. Men inte alltid. När jag började redigera en av höstens nya böcker – Ickevåldets vägar. Fred i terrorns tid (Tro & Liv skriftserie/Marcus förlag) – sökte jag förgäves efter något positivt ord för fenomenet ickevåld. Det borde väl finnas något ord som säger vad det faktiskt är? ”Ickevåld” säger ju bara vad det inte är.

På mitt barndomsspråk – Arnäsmålet – finns det till exempel hur många ord som helst för jordbruksarbete och dess redskap, därför att det var det vi levde av. Varför har då människans fantastiska påhittighet inte fungerat när det gäller att skapa ett rikt språk för de fredliga verktyg vi använder för att lösa konflikter och stå emot orättvisor?

Inte heller inom teologin finner vi något bra begrepp för fenomenet. Närmast är väl ”pacifism” men det uppfattas allmänt som passivitet och säger mer om det man vill uppnå med ”icke-våld” än hur.

I ett uttalande av FN i samband med kriget i Libyen 2011 framkom det tydligt att en specifik term för ”ickevåld” lyser med sin frånvaro i det internationella politiska språket. Och därför uteblir saken. Som motpol till våldsanvändning känner man bara till ”passivitet”. Angående situationen i Libyen slog FN fast att världen stod inför ett val: passivitet eller bomber – och i det läget valde man som bekant bomber. Och samma val gjorde världssamfundet nyligen i mötet med Islamiska staten/Daesh.

På många områden anser vi nog att mänskligheten har utvecklats, men på den här punkten verkar tänkande stå ofattbart stilla, trots att Aristofanes redan 411 f Kr skrev sin komedi om Lysistrate. Det var väl knappast fråga om passivitet när Lysistrate tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta sexstrejkade för att få slut på det peloponnesiska kriget. Inte heller var Jesus uppmaning att ”vända andra kinden till” och ”gå den andra milen” (Matt 6:38–41) uttryck för likgiltighet. Till exempel tillämpade kväkarna uppmaningen framgångsrikt på 1600-talet i kampen mot slaveri och religiös intolerans. Och de ickevåldsmetoder som The Boston Tea Party utvecklade 1773 har minsann lett till radikala samhällsförändringar. Och ingen seriös skulle påstå att Martin Luther Kings rörelse för de färgades rättigheter var passivitet.

Ändå osynliggörs och misstror massorna och ledarna de metoder och strategier som i brist på bättre heter ”ickevåld”. Varför? Svaret är mycket enkelt: Våld är lönsamt. Aktioner med icke-våld hotar myten om våldets legitimitet. I många samhällen finns det därför starka politiska intressen som försöker marginalisera och tysta ickevåldet som idé och handlingsstrategi.

Också i Sverige. Kraven på militär upprustning är nu högljudda efter kränkningarna av svenskt territorium. Som om det enda svaret på allvarliga lägen är mer vapen, mer jaktplan, mer hot om repressalier. Vi är minsann fast i en tankekultur som är farligt enkelspårig.

När man under 1900-talet skulle mönstra för militärtjänst i Sverige kallades alternativet till att lära sig döda för ”samvetsöm”. För män som växte upp i en frikyrklig tradition fanns det en levande idé om ickevåld och att kristen efterföljelse innebar att ”stifta fred” (Matt 5:9, 1917). Därför var vi relativt många som ville göra vapenfri värnplikt, men vi skulle då var och en prövas om vi var ”samvetsömma”. Den prövningen klarade de flesta, men någon kunskap om och träning i ickevåldsmetoder fick vi aldrig av staten. Och i den nu pågående omställningen av försvaret till nutida hotbilder i och utanför landet hörs sällan möjligheterna med ickevåldsmetoder.

I kristna församlingar i Sverige är det ganska magert med teologi för och instruktioner i icke-våld. Det behöver inte vara så. Det finns inspirerande program i Sveriges kristna råd (till exempel ekumeniska följeslagarprogrammet) och i Kristna fredsrörelsen, men det kommer sällan in i församlingens mitt. Därför har det inte heller där utvecklats något specifikt ord för ”ickevåld”, trots att många kristna bejakar fredliga metoder såsom civil olydnad, ockupationer, strejker, demonstrationer, bojkott av varor, diplomati och bildning.

Ett skäl till att kristendomen (och andra religioner) inte tränar och predikar ickevåldsmetoder har troligen att göra med att man blev statsreligioner och därigenom underordnade sig statens maktsträvan och önskan att ha ett våldsmonopol. 

I stället för att kritisk pröva staten – och särskilt dess anspråk att ha legitim makt att ta livet av våra kroppar – har kyrkan utvecklat en teologi om ”det rättfärdiga kriget”. Och detta sker trots att de heliga skrifterna har tydliga påbud att inte döda utan använda fredliga metoder. Det är först nu när massförstörelsevapen utvecklats och hotet om total utplåning av mänskligheten föreligger som de gamla kyrkotraditionerna på allvar börjat ompröva den doktrinen. Inte en dag för sent!

Boken om ickevåld som släpps i veckan innehåller sakliga framställningar av ickevåldets metoder, dess okända framgångar i historien och dess potential i nutid. För alla som tar sig tid att studera boken kommer det att bli svårt att betrakta ickevåld som något verklighetsfrämmande eller som en romantisk villfarelse.

Det sägs att eskimåer har många ord för snö. Vi behöver åtminstone ett specifikt ord för det vi tror är vägen till en bättre värld i terrorns tid, ett ord för ickevåld.