Biträdande kyrkoledaren för Equmeniakyrkan, Sofia Camnerin, berättar i den nyutgivna boken Teologi för församlingsbruk (2017) om en fråga hon fick om församlingen. Det var dottern i familjen som skulle åka på konfirmationsläger och hade till uppgift att intervjua någon med kristen tro. Sofia insåg att frågan om församlingen gjorde henne gråtmild när hon svarade: ”Det är det bästa som finns. Det är en plats och en gemenskap som blir som en familj. Församlingen gör att man aldrig behöver vara ensam.”

Sofia fortsätter i boken att teologiskt reflektera kring församlingen. Hon menar att den först och främst skall definieras som Guds församling och inte endast en gemenskap skapad av människor. Församlingen utgår ifrån Guds inbjudan till gemenskap, av Guds flödande kärlek. Nyckelbegreppet är det grekiska ordet koinonia, som hör ihop med just ordet gemenskap.

Vi kanske kan vara överens om teoribildningen kring församlingen som gemenskap, men svårigheterna uppstår när ordet ska bli kött och vi försöker bejaka gemenskapen i våra lokala församlingar.

Vi lever i en individualistisk tid där de gemensamma mötesplatserna blir allt färre (inte ens TV:n ser vi på tillsammans längre utan var och en verkar följa sina egna favorit-TV-serier via internet). Kyrkfikat är en av dessa få kollektiva platser som finns kvar, men har vi tid att samtala med varandra och nå lite djupare i samtalen? Inte minst gäller detta när nya människor kommer på besök och särskilt när utlandsfödda söker sig till våra kyrkor. Vi är många som bejakat de senaste årens invandring och skrivit på Juluppropet om en mer generös flyktingpolitik, men har vi tid att lära känna dessa nyanlända när de dyker upp på kyrkkaffet? Det första intrycket är väl ofta helt avgörande om en ny kyrkobesökare väljer att komma tillbaka.

Det som kännetecknar en frikyrklig gemenskap är i stor grad det ideella engagemanget där medlemmar avsätter sin fritid för att dela ansvaret för verksamheten i våra kyrkor. Det kan vara en scoutledargrupp, besöksgrupp eller ljudgrupp. Dessutom är många av församlingarnas medlemmar indelade i mindre grupper som kan kallas ansvarsgrupp, omsorgsgrupp eller liknande. Det kan upplevas slitigt med det praktiska ansvaret att behöva städa en kyrka eller arrangera ett kyrkfika, men det ideella arbetet skapar gemenskap. Det handlar om att få uträtta något tillsammans och samtidigt få mötas i ett spontant samtal över en skurhink. Centralt är att man under en längre tid får lära känna andra människor utanför den vanliga vänkretsen och dela deras glädjeämnen och svårigheter.

Det finns också frestelser i församlingsarbetet. En frestelse kan vara att vilja effektivisera det praktiska arbetet och få det snabbt överstökat. Till exempel att pensionärerna städar mitt på dagen och barnfamiljerna på kvällarna utan att någonsin ge varandra tid att mötas. Resultatet blir att man missar det gemensamma fikat och det ömsesidiga samtalet. Likaså riskerar våra barn att inte få möta och lära känna den äldre generationen förutom sina mor- och farföräldrar. Det är väl ändå så att vi städar våra kyrkor och kokar allt kaffe för att befrämja gemenskap. Utan gemenskap riskerar det ideella engagemanget att bli ännu en betungande arbetsuppgift i vardagen. Glädjen att tillhöra en församling kan lätt gå förlorad om vi inte är uppmärksamma.

Berättelsen om Symeon och Hanna i templet handlar om två äldre människor som knappast orkade göra några praktiska arbetsuppgifter i templet. De bidrog istället med något helt annat. De välsignade och bekräftade ett litet barn och deras föräldrar, en handling som vi inte får underskatta. I välsignelsen som vi hör läsas i många av våra gudstjänster beskrivs det som om Gud vänder sitt huvud till oss och ger oss sin bekräftelse. Samma sak får vi göra mot varandra när den goda gemenskapen ges tid och utrymme i våra församlingar.