Både brukare och personal trivs bättre i privata omvårdnadsföretag än i offentliga. Den slutsatsen dras i en rapport beställd av Svenskt Näringsliv.

Rapporten Sant och falskt om företagande i välfärden omfattar både vård, skola och omsorg och har beställts för att motbevisa den nuvarande regeringens upprepade mantra om att privat vård alltid är sämre.

Det är den inte. Resultatet visar tvärtom att både kvalitet och trivsel är lika hög, eller högre, i privata alternativ än i offentliga.

Det är intressant läsning, men knappast rättvisande. Inom vården har exempelvis den privata sidan alltid lättare att, så att säga, plocka russinen ur kakan. Den trötta personalen kan bytas ut, den pigga lockas över med litet högre löner. Konkret vård som ger resultat utförs som  på löpande band. Krävande multisjuka patienter lämnas åt det allmänna. 

Samtidigt meddelar Svenskt Näringsliv att man alls inte är ute efter att jämföra olika utförare utan vill säkra att de ska finnas konkurrens och en mängd aktörer för brukarna att välja från.

Det är utmärkt. Så länge man inte är för gammal eller sjuk för att välja någonting alls. Eller för att förstå skillnaderna. För, som vanligt i de här sammanhangen, görs  ingen distinktion mellan olika typer av privata utförare. Andelen ideburna non-profit företag är kanske ännu inte så många, men de växer snabbt och är till sin natur väsensskilda från vinstdrivande företag.

Här är det verksamheten som utgör själva målet. En förverkligad idétradition, med eller utan kristna förtecken. Det är det viktiga. Inte vinsten, som återinvesteras i verksamheten, istället för att delas ut.

Idéburen vård och omsorg kan väl sägas utgöra själva grunden för dagens omsorgsverksamhet, med välkända  utövare som Ersta diakoni, Stadsmissionen, Bräcke diakoni, Röda Korset och Stockholms sjukhem.

Tillsammans beräknas den idéburna sektorn stå för omkring 3,5 procent av välfärdstjänsterna i Sverige. Att jämföra med dryga 16 procent för privata vinstgivande bolag och cirka 80 procent för offentliga.

Det är skrattretande låga siffror i jämförelse med vår omvärld. I länder som Holland, Belgien, USA, Schweiz och Tyskland sköts både en och två tredjedelar av vård och omsorg av icke vinstdrivande organisationer.

Men de har en annan historia än Sverige, där vi i början av 1900-talet beslöt att välgörenhet var fult och att välfärdsstaten skulle ha monopol på omvårdnaden.

Ända fram till 90-talet producerades också nästan all välfärd av det offentliga. När det blev för tungt, för dyrt och för enahanda släpptes andra aktörer in.

Nu är idealet mångfald och valfrihet, något man hittills inte lyckats så bra med.

Strävan efter lägre kostnader har fått prioritet över mångfaldslösningar, konstaterar Filip Wijkström, docent vid Handelshögskolan i Stockholm.

Lagen om offentlig upphandling, LOU, gynnar större företag med pressade priser. 

Men nu finns nya EU-direktiv som ska ger större utrymme för lösningar som passar den idéburna sektorn. Det ska implementeras i Sverige i början av 2016.

Förhoppningsvis kan detta så småningom bidra till en större tillväxt och kännedom om vilka alternativ som finns,  och vilka skillnaderna är.