Fastetidens högst konkreta prövning kom i år redan under första helgen. Jordbävningen i havet nordost om Japan med efterföljande tsunamivåg och efterskalv är en katastrof med en obegriplig kraft som drabbat urskillningslöst.
Lidande ska inte rangordnas. I den serie av kraftiga jordbävningar som nu med skrämmande regelbundenhet, men ändå oförutsägbart, drabbar framför allt länder och folk i olika kanter av Stilla havet kommer sannolikt inte den japanska att vara den största i antalet dödsoffer. Det bräckliga Haiti drabbades därvidlag hårdare för ett år sedan.
Men förstörelsen av ett högteknologiskt konsumtionssamhälle efter både jordskalv och efter det att den massiva tiometers flodvågen brutits mot kusten förenade med skräcken för skadade och läckande kärnkraftverk ger fastehelgens katastrof i Japan särskilda dimensioner. Flygbilderna av bortspolade kuststäder påminner skrämmande om foton av förödelsen efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki vid andra världskrigets slut.

För oss som på avstånd följer det som sker genom internationell nyhetsförmedling blir katastrofen en prövning av mer teoretiskt slag. Förstörelse av ”bibliska proportioner” kan dessvärre få vissa religiösa kretsar att spekulera i gudomliga straff och tecken på tidens annalkande slut. Vi andra påminns återigen om det svåra att tro på en både kärleksfull och allsmäktig gud.
Hjalmar Gullberg skrev i sin sista diktsamling de här bredvid citerade diktraderna om jordbävningen i Lissabon. Den blev 1755 ett grundskott mot dåtidens gudspräglade världsbild. Nu har vi fått samma påminnelse och alla försök att finna mening i lidandet blir osmakliga.
Men katastrofen prövar också dagens dominerande tro på vetenskap och rationella ordningar och visar på det högteknologiska samhällets sårbarhet. Japan känner väl till risken för både jordbävningar och tsunamivågor. Byggteknik har utvecklats för att stå emot jordskalv. Varningssystem för farliga vågor finns kring kusterna. Kärnkraftverk är konstruerade för att kunna stå emot extrema påfrestningar.

Det går säkert att hävda att utan modern teknik och byggnadskunnande hade förstörelsen den här gången blivit än större. Höghusen i Tokyo har gungat ordentligt men de står kvar. Den stora härdsmältekatastrofen vid kärnkraftverken kan kanske vad vi än så länge förstår undvikas. Och vardagsförnuftets kraft visas mirakulöst i exemplet med den enkle fiskaren som räddade sin båt genom att gå ut från hamnen och på djupt vatten möta den då ofarliga tsunamivågen innan den bröts mot kusten.
Det hör förmodligen till människans natur att ständigt söka bygga sig allt högre boningar. Den tekniska utvecklingen avtar inte efter den här fasteprövningen. Strävan att finna en Gud oavsett vad som händer består också. Den kristna tron lämnar mycket obesvarat och säger återigen något samtidigt lika enkelt som svårt. Det är mitt i lidandet och i tjänst åt andra för att begränsa det onda som Du hittar Gud och tillvarons mening. Ingen annanstans.