Religionsfrihet är en rättighet för minoriteter. Krav på medborgerliga friheter ställs inte i enhetssamhällen, där medborgarna håller sig till givna normer.

Ropen på religionsfrihet kommer historiskt från avvikarna, från dem som vill tro på ett annat sätt än majoritetssamhället påbjuder, eller inte tro alls. Religionsfriheten har följ-aktligen drivits både av kulturradikaler och väckelserörelser. Stora majoritetsreligioner och kyrkor har inte haft mycket att säga om religionsfrihet. Det har gällt den lutherska enhetskyrkan i Sverige och den världsvida katolska kyrkan som inte erkände religionsfrihetens värde förrän 1966 vid andra Vatikankonciliet. Religionsfrihet har inte varit en gemensam angelägenhet för religioner och kyrkor och inget självklart medel för att främja ekumenik eller religiös samhörighet.

Det går inte heller hävda att religionsfrihetsförespråkare med nödvändighet står för en mer öppen och tolerant religion. Ofta är det inskränkt renläriga som velat värna rätten till sin egen trostolkning. Det kan också gälla svensk frikyrklighet. Men den som vill ha frihet som minoritet torde i längden bli tolerantare mot andra. I dag vill vi gärna tro att det inte är en slump att samme baptist- och missionsförbundsmissionär J Erik Nyström både skrev en radikal traktat för religionsfrihet och den adventslovsång, ”Gå Sion Din konung att möta”, som vill vara glad i den Herre och Gud som” lämnar sin tron i kristall” och ”kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt”.

Intressant är också att en av den internationella statsvetenskapens absoluta storstjärnor Robert D Putnam med en kollega i en nyutkommen och i USA redan stort uppmärksammad bok, American Grace, med stöd av mängder av opinionsdata hävdar att troende människor i den brokiga religionsfrihetens USA över lag är mer socialt engagerade och ansvarstagande än människor i stort. Även om bilden inte är entydig, hävdar de med eftertryck att religion just i gemenskap med andra inte är något farligt i samhället.
Budskapet har polemisk udd i amerikansk religionsdebatt och i ett europeiskt sekulariserat samhällsklimat där rädslan för religiös extremism har blivit säkerhetspolitikens dominerande hotbild.

Samtidigt kvarstår problemet att de minoriteter som kräver religionsfrihet i dag ofta kommer från sammanhang och länder där religionen är en förtryckande majoritetsmakt. Vi måste självklart ta bestämt avstånd från kvinnoförtrycket, föraktet mot sexuella minoriteter och den både bokstavliga och idémässiga instängdheten i vissa sekter, kyrkor och islamiska församlingar. Det är inte oproblematiskt när en kvinnlig vård-elev bär heltäckande slöja vare sig för barn som ska vårdas, lärare, studiekamrater eller kvinnan själv. Men lösningen på dilemmat är inte allmänna förbud.

Frihet är inte riskfritt och kan slå fel. Friheter kan stå emot varandra. Men i tron på religionsfriheten finns också en optimistisk tro på utvecklingen. Auktoritära mönster urholkas ofta i en omgivning av frihet. Hårknuten och hättan i frikyrkokapellet var på sin tid kanske mer löjeväckande än förtryckande. Men de uttryckte samma grundläggande grumliga kvinnosyn som slöjkravet. Hårknutarna är borta nu. Utan förbud.

ANDERS MELLBOURN