”Samhället står idag inför samma situation som en gång med de ensamkommande finska flyktingbarnen.”

”En flyktingsituation jämförbar med den under andra världskriget”. 

Säkerligen ligger det någonting i bägge dessa omdömen.  Vi lever i en svårtolkad värld med många historiska parabler. Samtidigt kan man lugnt konstatera att samhället idag är betydligt mer komplicerat än förr. 

Att den tekniska och sociala utvecklingen går före och lagstiftning och social utveckling släpar efter är ingenting nytt. Däremot att så mycket sker på så många olika arenor - samtidigt.

Då är det en utmaning att, utifrån human-etiska värderingar, stå stadigt, tryggt förankrad i den demokratiska myllan, när opinionsvindarna blåser.  

Vad tycker vi om tiggare? (frånsett att världsfattigdomen snarast ska utrotas så att ingen behöver tigga längre) Vad gör vi med de marockanska gatubarnen? Hur mycket migration anser vi att Sverige mäktar med? Vad tycker vi om polisens arbete? Hur anser vi att det stegrande våldet ska stävjas? Hur hantera radikal islamism? 

Om allt detta kan faktiskt  också balanserade och eftertänksamma  människor tycka olika. För den som är förankrad i sin tro och sin kyrka är vägen kanske inte lättare, men förhoppningsvis tydligare. Kyrkornas sociala engagemang och arbete har alltid varit omfattande, nu är miljö- och påverkansarbete snart lika viktigt. 

Ett exempel på det var Kyrkornas världsråds seminarium under konferensen World Water Week, Stockholms vattenvecka som hölls i förra veckan. Seminariet handlade om religionernas betydelse för FN:s globala mål om rent vatten och sanitet. 

Där framgick tydligt att inte bara teknik och politik spelar roll. Så kallade värdebaserade organisationer  får en allt en viktigare roll i miljöarbetet, som motvikt mot nationalism och isolationism. Fenomen som hindrar det gränsöverskridande arbetet för rent vatten och andra miljömål. Kyrkan är ju som bekänt  gränslös, eller  världsvid.  

Henrik Grape,från Svenska kyrkan, som sitter med i Kyrkornas världsråds klimatgrupp, säger till Kyrkans Tidning att han tycker att kyrkorna är för tysta i de här typen av närmast existensiella frågor eftersom de ofta bedöms vara politiska. 

Men religioner, och religiösa företrädare har en viktig uppgift att levandegöra FN:s uvecklingsmål , genom att forma normer och värderingar så att frågan prioriteras, anserAdam Russel Taylor från Världsbankens ”Faith based initiative”, som också deltog i vattenveckan.

Han menar att religionerna kan och ska trycka på för politisk förändring. 

Som exempelvis sker i Sverige just nu med de många kristna som engagerat sig i de ensamkommande afghanska barnens begäran att få stanna i vårt land  och skapa sig ett nytt liv här.

Till skillnad från den allmänna uppfattningen vistas de flesta av dessa barn inte här illegalt. De väntar och hoppas på en ljusnande framtid som kanske aldrig kommer. 

Den långa väntan på besked om uppehållstillstånd är det som undergräver moralen. Det är ingen nyhet. Nu understryks detta än en gång i en studie från Mälardalens högskola med titeln ”Nyanlända barns inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället”. Där framträder en bild av en grupp unga som är påfallande måna om att passa in och sköta sig trots traumatiseringar och svåra upplevelser i bagaget. Motiveringen är förstås det hägrande uppehållstillståndet.  

Men utan besked dör hoppet. I studien konstateras att de unga så småningom  blir deprimerade och frustrerade, de blir passiva, tappar koncentrationen, låter bli att gå till skolan och ställer till problem. 

Rätt eller fel att få stanna. Vad man än må tycka måste det finnas ett sätt att korta av denna absurda väntan på besked. Att göra slut på ett liv i ett ingenmansland.  

Det lättaste sättet att bli av med just det här problemet vore att ge en allmän amnesti till just den här gruppen. Orättvist, mot andra kanske. Men samtidigt nödvändigt. Och alls inte orealistiskt. Opinionsarbete ger effekt. I regeringen sitter politiker som med bara ett år kvar till valet är känsliga för hur vindarna blåser. I många fall allt för känsliga.   

Men politikerna  behöver  välja sina strider. De afghanska flyktingbarnen är inte en av dem.