Med bara veckor kvar till valet kan vi nog vänta oss att temperaturen höjs ännu några grader i ett redan överhettat Sverige. I bästa fall får vi ett val där värderingar och konkreta besked står i centrum men i värsta fall får vi istället se en omgång av ”vem tar vem” och strategiska fintar.

Ett exempel på en sådan fint är när Sverigedemokraterna och deras stödtrupper utmålar de andra partierna och det etablerade samhället som mobbare och sig själva som deras offer.

Med mobbning menas som regel upprepade kränkningar mot en person som kan ta sig både fysiska, psykiska och verbala uttryck. Mobbning är slagen som bryter ben, orden som knäcker självkänslan och rädslan som smular sönder tilliten. Mobbning är psykologisk terrorism och den ynkliges arbetsmetod. Mobbning är också ett antal brott som vi kallar för misshandel, olaga hot, förtal, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövande och ofredande. Bakom mobbning finns förklaringar men aldrig några ursäkter och vi har alla ett ansvar att sätta stopp för mobbning oavsett det sker i våra barns skolor eller på våra egna arbetsplatser.

Däremot är det inte mobbning att Sverigedemokraterna inte får styra Sverige med en minoritet av väljarna i ryggen. Inte heller är det mobbning att partiets företrädare inte bjuds in till varenda tillställning i landet eller att de inte får argumentera oemotsagda. Det de kallar för mobbning är vad vi andra kallar demokrati.

En gång hade Sverige en statsminister som sade att politik är att vilja och partierna i riksdagen vill faktiskt olika saker. Annars hade det som bekant varit tämligen meningslöst med både val och parlamentarism. Eftersom inget parti idag kan räkna med egen majoritet, det vill säga mer än 50 procent av rösterna så får de söka samarbeten med andra partier som åtminstone vill gå åt samma håll. Så var det med Allians för Sverige under Fredrik Reinfeldt och så var det med det Rödgröna samarbetet under Mona Sahlin. Partierna i respektive gäng delar i regel någon slags värdegrund och människosyn medan resten måste förhandlas och kompromissas. Sverigedemokraterna har en helt annan värdegrund och människosyn och därför står man ensamma. Inte för att man är mobbade utan för att man vill något helt annat. Det är demokrati.

Med Sverigedemokraterna är det som vanligt annorlunda. När andra partier förhandlar vet de att de måste både ge och ta. Sverigedemokraterna arbetar istället med ultimativa krav och hotar med politiskt kaos och regeringskris om man inte får exakt som man vill. Det kanske inte känns som den trygga hand man vill hålla i när det blåser och underlättar knappast några fördjupade samarbeten. Samtidigt är det såklart deras fulla rätt att göra sig omöjliga.

Sverigedemokraterna är inte heller ensamma om att trots ett stort väljarstöd ha lämnats utan regeringsmakt eller politiskt inflytande genom åren. Tvärtom är det regel snarare än undantag att runt 25 procent moderata väljare helt ställts utan inflytande när Socialdemokraterna styrt landet och att Socialdemokraterna, trots att de varit och är riksdagens största parti, fått bida sin tid när de borgerliga partierna regerat. Orättvist? Odemokratiskt? Nej, det är tvärtom just demokratin.

Däremot har Sverigedemokraterna precis så många riksdagsledamöter och utskottsplatser som deras valresultat gett dem. Tyvärr räckte stödet till och med för att göra Björn Söder till vice talman, ett klubbslag från rikets högsta ämbete näst konungen. Men det är också demokrati.

Men för Sverigedemokraterna räcker det inte med demokratisk representation i riksdag och utskott. Istället är varje arrangemang där partiet inte är representerat ett uttryck för ett politiskt korrekt förtryck och för mobbning. Det spelar ingen roll om det är Nobelfesten eller partiledardebatt under Stockholm Pride men låt oss titta lite närmre på just dessa två event.

Nobelfestligheterna arrangeras av den privata Nobelstiftelsen vars uppgift är att förvalta Alfred Nobels förmögenhet. I uppfinnarens testamente instiftar han själv nobelpriserna i fysik, kemi, medicin, litteratur och till dem som ”verkat mest för folkets förbrödrande och för avskaffandet av stående arméer”, det som idag kallas för fredspriset. Familjen och stiftelsen har på grund av testamentet valt att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelfesten då man menar att Sverigedemokraterna inte vill förbrödra folk utan skilja dem åt. Om detta kan man säkert tycka olika men nog är det rimligt att den som bjuder till kalas själv väljer sina gäster?

Samma sak gäller partiledardebatten under Stockholm Pride. Det här är ett arrangemang som tillkommit därför att normer varit för trånga och förtrycket mot hbtq-personer allt för stort. I olika tider har det funnits behov av trygga rum där människor kunnat dela sina erfarenheter av att exempelvis vara kvinna, jude, svart eller queer och Pride är nu en plats där människor under ett par dagar kan hålla varandra i hand utan att först behöva vända sig om och där de kan vara förälskade utan att räkna med stryk. Många av dessa människor minns hur Sverigedemokraterna, i våra barn-och ungdomsår var skolans skinheads och sprayade ”Bevara Sverige svenskt” och ”Död åt bögarna” i gångtunnlar och på elevskåp.

Kanske minns man som tidigare Pride-ordföranden Christian Valtersson skrev i ett Facebook-inlägg, att det var avhoppade sverigedemokrater som attackerade Prideparaden 2005 eller de sverigedemokrater som gick runt och högljutt störde seminarier i Pridehouse 2012. Vid sidan av att partiet också röstat mot varenda reform som handlat om regnbågsfamiljer och deras liv och trygghet har ledande sverigedemokrater jämfört homosexualitet med pedofili (vice talman Björn Söder), påstått att samkönade äktenskap är ett utrotningskrig mot kärnfamiljen (gruppledare Mattias Karlsson) och att pride-deltagare är smaklösa figurer (partiledare Jimmie Åkesson). Sverigedemokraterna vill alltså något helt annat än både RFSL och Stockholm Pride. Då är det inte mobbning att inte bjuda in dem till deras fest. Det är självbevarelsedrift.

Demokratin är ingen sandlåda, fester och festivaler omfattas inte av någon politisk allemansrätt och Sverigedemokraterna är inga mobboffer. Det är ett stort parti som vill styra Sverige. Om några veckor vet vi om de lyckats och har de det räcker nog inte ordet mobbning till för att beskriva konsekvenserna för alla oss som inte passar in i deras svenskhet.