Frikyrkornas medlemmar har nya livsmönster, men man verkar tro att de gamla fortfarande gäller. Exempel på detta är psalmsången som har en imponerande tjock bok med 868 sånger, men psalmskatten lever inte längre i praktiken. Den förr så starka och härliga sången låter i dag ofta trevande – om man alls sjunger. Psalmkunskapen hos de unga har drastiskt minskat, menar lärare vid teologiska skolor.

Jämfört med förr går frikyrkofolket i dag inte lika ofta till gudstjänst på söndag, men man tycker att det ska vara många i kyrkan när man är där. De unga som är med i verksamheten – och till exempel konfirmeras – blir bara i undantagsfall medlemmar i församlingen.

Många medlemmar har inte heller sina söner och döttrar med i en kristen församling. Detta smärtar djupt, särskilt om man samtidigt tror att andra har det. Nya generationer av föräldrar får dessutom inte hjälp att reflektera kring sin viktiga roll i trosförmedlingen till en ny generation. Det nedärvda mönstret, att det viktigaste är ett ”frälsningsbeslut”, osynliggör barns och ungas trosutveckling och hemmets stora betydelse.

I hemmen bes det mer sällan bordsbön eller hålls regelbunden andakt, men man tror att alla andra gör det. I församlingen sjungs eller läses det inte längre en psalm som inledning till ett styrelsemöte eller andra träffar, men man klagar på att ungdomarna inte gillar psalmsång. Har vi glömt hur vi gör saker tillsammans? Så var det en gång, men så är det inte längre.

Som på livets alla områden behöver man även i en kristen gemenskap ärligt säga som det är. Vi behöver också mer kunskap om nya livsmönster i samhället och vad de gör med oss alla. Det är inte säkert att det ens var bättre förr. I det nya finns också potentiella positiva möjligheter. När livsmönstren förändras i samhället måste församlingarna skifta fokus från det som varit och våga möta nya behov. Vi har en spännande resa framför oss.

Här ska jag som sagt lyfta fram det faktum att psalmsången är klen i många församlingar – inte bara i Svenska kyrkan. Musiken i frikyrkorna håller på att bli något man lyssnar till snarare än aktivt deltar i. Eftersom den i hög grad varit väckelserörelsernas sätt att gestalta sin teologi, är den tynande psalmsången ingen liten fråga.

Kvar lever dock insikten om att psalm är viktig, men vad det innebär i dag är inte givet. Särskilt när en del av församlingen sjunger med upplyfta händer nyare tiders ”lovsånger”, ackompanjerade av gitarr och trummor, men andra är tysta och känner sig utanför.

I många församlingar delas inte längre någon psalmbok ut när man kommer till gudstjänst. Såväl de gamla psalmtexterna som nya ”lovsånger” projiceras på fondväggen. Sådana nya mönster gör faktiskt också något med oss. Allas blickar vänds framåt, men hur kan man dröja kvar i en sångtext eller göra egna upptäckter, när man inte har en bok att bläddra i? Och vad händer med samvaron och delaktigheten när några unga, vackra och välsjungande sångare står på ett högre plan och ”leder” sången?

Förr i tiden kunde många skolans stampsalmer, och därtill drillades psalmer i konfirmationsundervisningen i Svenska kyrkan. Och i frikyrkorna var sången så levande att många lärde sig ett stort antal genom att bara vara med. Programserien ”Minns du sången” i Svt (1998–2000) träffade helt rätt. Så var det. Men så är det inte längre.

När jag slutade ”kristendomsskolan”, 15 år gammal, fick jag den baptistiska sångboken Psalm & Sång som gåva av församlingen. Tidigare hade jag fått den Svenska psalmboken av skolan. Det fanns en tid när almanackan och psalmboken var folkböcker. I dag är smarta mobiler nästan var mans egendom. Har någon församling börjat ge ”psalmboken” digitalt till sina konfirmander?

Den digitala revolutionen är bara i sin början. Nu kan vi enkelt lyssna på musik på egen hand genom hörlurar, kopplade till mobilen. Det skapar nya livsmönster. Många unga kristna lyssnar i dag på kristen musik var de än går genom Spotify. Det är bra, men delaktigheten går förlorad – att gestalta något tillsammans som når bortom de egna favoriterna. Vi behöver medvetet forma nya mönster för att psalmen ska återfå en plats i kyrkan, annars förlorar vi traditionen. Vi inbillar oss att vi kan själva, när vi är helt beroende av dem som gått före.

”Den blomstertid nu kommer” kan många genom skolan. Vad mera? Inte ”Härlig är jorden” utantill. Det har jag sett på begravningar på sistone. Inte heller ”Bred dina vida vingar” som tidigare kunde sjungas utan sångbok. Alla tre verserna. Vad sjunger unga och äldre tillsammans nu för tiden i en aftonbön, eller när man spontant vill avsluta en samling med en psalm?

Några församlingar, exempelvis Saron i Göteborg, har gjort sin egen baspsalmbok. Pingströrelsen har sjösatt ett lovvärt projekt som heter ”Musik i Pingst”. Den cd med noter som lanserades i våras har 150 sånger som ”går att sjunga tillsammans” (Samuel Hector).

Men när Equmeniakyrkan kom med ett förslag till ny handbok har musikens liturgiska funktion totalt kommit i skymundan, trots att sång och spel historiskt sett burit frikyrklig gudstjänst. När Svenska kyrkans handboksarbete försummade musiken, blev det uppror. Vad säger egentligen församlingarna i EK om handboksförslaget på den här punkten?

Lärare vid teologiska utbildningar har lagt märke till att pastors- och prästkandidater har allt sämre kännedom om psalmskatten. En lärare i Uppsala skrev nyligen på Facebook att han har slutat citera psalmverser för att illustrera teologiska poänger, eftersom studenterna inte känner igen psalmen som helhet. När han till exempel ville förklara Gustaf Auléns försoningslära, kunde han tidigare referera till ”hjälten som på korsets stam...” (Psalm 147). Vad göra när denna psalmskatt nu är okänd, frågar sig läraren.

Ja, vad göra? Psalmövningar, gärna. Psalmkunskap? Visst. Månadens psalm? Kanske. Önskepsalm? Möjligtvis. Men enkelt är det inte. Det måste till mer psalmsång i all verksamhet i församlingen, inte bara i gudstjänsten. Både de äldre psalmerna och de nya. A och O är att alla medarbetare samarbetar kring detta.

Men alla konstruktiva idéer och sätt att bevara, förnya och variera psalmskatten förblir oprövade om det saknas krismedvetenhet och vilja att finna vägar som förlöser psalmen, att få människor att bli ”en sån’ som sjunger”. Eller som Martin Luther uttryckte det i den Lilla katekesen (1567): ”Kan du – då du går till ditt arbete – sjunga någon tröstelig psalm, ger det dig ett gott mod.”