Under 80-talet sjöng artisten Thomas Di Leva in låten ”Vem skall jag tro på”, som snart blev en total hit. Men frågan är om inte hans text egentligen blivit än mer aktuell idag.
När lady Thatcher och statsminister Palme var politiska husgudar hölls lögnen oftast på replängds avstånd. Orsaken var nog att de ideologiska motsättningarna mellan höger, mitt och vänster var stora nog att tas på allvar och bjöd på egen politisk dramatik utan hittepå.
Lögnen, eller det som idag kallas alternativa fakta, bars då fram av olika ytterkantsfigurer som inte tyngts ner av studieskulder och som skrev mycket tätskrivna brev till politiker, hov och journalister. Så småningom tvättades deras handskrivna budskap rumsrena genom Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons politiska varietéföreställningar där backar skulle staplas, det etablerade häcklas och invandrare hetsas.
Med Sverigedemokraterna i riksdagen fortsätter tvättstugan medan partiets nät-aktivister hämtar kraft ur studietiden vid Livets Hårda Skola och misshandlar svenska språket i andras kommentatorsfält. Om det bara hade stannat där hade problemet funnits men varit begränsat till en partigrupp i riksdagen och några högljudda troll på nätet.
Men tyvärr har de fått sällskap. Dels av någon riksdagsledamot från Moderaterna som stoltserar med twittertrams om ”skäggbarn”, ”PK-maffia” och ”batikhäxor”, dels av lokala förmågor från olika partier, men främst av så kallad ”alternativmedia” som utmanar allas vår förmåga till källkritik. De kallar sig för Avpixlat, Nya tider, Samtiden, Dispatch International, Nyheter idag, Realisten, Exponerat och Fria tider men har ungefär samma agenda och precis samma metod. Att välja och vinkla nyheter för att bekräfta och sprida deras egen världsbild. Det är i bästa fall politik, i sämsta fall lögn, men det är i vart fall inte journalistik.
Som om inte det var nog varnar både Säkerhetspolisen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för att utländska stater skall försöka påverka valutgången samtidigt som de slår fast att vissa aktörer på nätet arbetar med grov vilseledning och desinformation.
Så skedde under det franska presidentvalet, för att missgynna den socialliberala presidentkandidaten Emmanuel Macron, och i det tyska valet för att sänka den kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel. I båda fallen fanns kopplingar till Ryssland och påverkanskampanjerna mot Sverige kommer huvudsakligen från samma håll men också från högerextremister och islamister. Eftersom vi har manuell röstning, decentraliserad rösträkning och saknar digitala röstsystem som kan hackas, är våra röster i valet säkra.
Däremot kan alltså resan fram till valbåset präglas av både fejk och fallgropar och det kan komma också från etablerat håll. Se bara på president Donald Trump, den mest framgångsrika företrädaren för den nya alternativa sanningen. Det är han som kallar fakta för fejk, det var hans presstab som lanserade begreppet alternativ sanning och det är hans advokat som påstår att sanningen är inte sanningen, utan någons version av densamma. Som om ingenting i världen vore sant, som att det inte fanns några rätt och fel.
Samtidigt har forskarna på MIT (Massachusetts Institute of Technology) nyligen bevisat att sanningen i genomsnitt tar sex gånger så lång tid på sig att nå 1500 personer som falska nyheter, gör och detta gäller även då forskarna korrigerat för botar och trollnätverk. Orsakerna anses vara flera, men i grunden är människor mer benägna att dela nyheter som är sensationella och oväntade, vilket oftare gäller för falska nyheter än för sådant som faktiskt är sant. Sanningen är helt enkelt inte lika spännande.
Här gäller det för oss alla att kontrollera källan innan vi varken delar eller blockerar så att vi inte sprider lögner vidare eller själva blir förda bakom ljuset. För egentligen spelar det ingen roll om det är i valbåset, på jobbet eller vid kyldisken vi står. Varje gång vi skall göra medvetna val måste vi ha bra och korrekta underlag. Då duger det inte att sanningen är något man idag kan bända och böja hur som helst.
Men vad kan vi göra som enskilda personer? Jo, ett första steg är att städa i våra gemensamhetsutrymmen på nätet. Från början var exempelvis mikrobloggen Twitter en lekplats för tanken och en möjlighet till korta men snabba meningsutbyten eller som det hette förr, att slänga käft. Så småningom kom lekplatsen att förvandlas till både domstol och galgbacke. Vinnare blev de mest högljudda som menade att hade man besökt lekplatsen fick man leken tåla. Men det är inte ett argument utan en mobbares försvar.
Ett annat samtalsklimat är inte bara möjligt utan helt nödvändig och för det har vi alla ett ansvar. Det kan verka futtigt men minns att bakom varje tweet och bakom varje användarnamn finns en riktig människa med riktiga känslor och då måste vi börja där. Så när vi surfar loss och twittrar ut våra tankar eller publiceras i tidningar kan vi tänka på den gyllene regeln eller på ren svenska, var snäll eller håll käft. Låt oss tillsammans hitta tillbaka till det lekfulla och goda samtalet.
Ett andra steg är att alltid tänka källkritiskt och att ta ansvar för det vi sprider vidare. När vi varje år ”firar” första april fylls våra sociala medier som vanligt med rövarhistorier om allt från margarin till migration. Men till skillnad från när jag var liten och vi förväntades spela med i skämten valde vi nu att ifrågasätta och avslöja felen som vore det en källkritikens dag. Tillsammans kan vi göra varje dag till en källkritikens dag.
Ett tredje steg är att inte ljuga. Det kan låta självklart men med fejknyheter bakom varje knut är det viktigt att inte bara sortera och värdera flödet utan också ta ansvar för det vi själva säger. Självklart får man tycka olika, det är självaste nerven i debatten. Men att tycka olika är inte samma sak som att bända sanningen eller sprida lögner för egen vinning.
Sist men inte minst måste vi komma ihåg att samtalet är större än det som syns på nätet och hoppas att demokratin är djupare rotad än Twitter. Samtidigt är internet idag en integrerad del av våra liv och en virtuell värld där halvsanningar, hat, ryktesspridning och lögner riskerar att smitta av sig också till världen framför skärmen. Det kan vi förhindra tillsammans. Vi kan göra det för att vi vet bättre och för att vi minns att sanningen skall göra oss fria (Joh 8:32).
LÄGG TILL NY KOMMENTAR