Kyrkan behöver granskas och vägas i en slags kärleksfull rapportering av både stort och smått, i med- och motgång. Jag hoppas och tror mig veta, att även Equmeniakyrkan nu förstått vikten av en ”egen” tidning, och att denna tidning, tyvärr inte längre kan leva sitt eget fria ekonomiska liv. I detta står Sändaren inte ensam. Alla tidningarna brottas med liknande problem. För vår del kan vi bara konstatera att resurserna blir knappare och ramarna snävare, trots alla våra ansträngningar. Och detta på en tidning som faktiskt får högsta betyg i alla läsarundersökningar.

Så det finns potential, och när jag nu slutar med pension har man beslutat att låta tidningen leva vidare med nya krafter på reportersidan och en ny ung, entusiastisk chefredaktör. Robert Tjernberg kommer säkerligen att återkomma, både här och på övriga plattformar, med en redogörese över vad han vill göra. Men jag tror mig veta att i framtidsplanerna ingår ytterligare satsningar på webben. Vi har lyft den kontinuerligt, men det finns mycket mer att göra, mycket mer kraft och kontinuitet att ge. Förhoppningsvis kommer det också att skjutas till resurser som gör det hela möjligt, också på lång sikt.

Men en liten redaktion, om än en förstärkt sådan, kan inte ensam åstadkomma underverk. Det måste mer till. Mer, eller fler, prenumeranter. Mer och fler debattörer som i första hand väljer att publicera sig i sitt eget organ och inte i det konkurrerande, eller i någon av dagstidningarna. Vår läsekrets är mindre, vår utgivning mer sparsmakad. Men det går att korrelera med hjälp av webben. Och det är ju bara en tillfällig sak, eller hur? Så snart vi hamnat i den goda upplagespiralen går saker nästan av sig själva.

Jag tycker under min tid som redaktör på Sändaren att lojaliteten förstärkts, att förståelsen för att tidningen behöver stöttning i många olika former, om den ska överleva, blivit större. Numera vänder sig kyrkan och dess systerorganisationer i många fall först till Sändaren, eller i alla fall samtidigt, till Sändaren.

Det är nödvändigt att påpeka detta, trots att det egentligen borde vara självklart. Och inledningsvis var jag rätt förvånad att det överhuvudtaget behövdes. Sändaren är trots allt en gammal tidning, med över 25 år på nacken. En sådan tidning borde vara betydligt mer känd och läst än den är. Lojaliteten till den större

Men fortfarande är Sändaren relativt okänd i många församlingar. Ett problem som vår marknadsavdelning givetvis får hjälpa till att åtgärda. Allt för många anser att tidningen är för dyr för en mager hushållskassa. Men billigare går det tyvärr inte att få det. En del irriterar sig på att en e-tidning inte skulle vara billigare än papperstidningen. Låt mig då säga; journalistik kostar pengar, planering och redigering i vilken form det vara må, likaså. Papper är också dyrt, men tillåts pappersupplagan sjunka ytterligare, finns snart ingen tidning kvar.

Utan tidning riskerar Equmeniakyrkan att bli än mer anonym. För på ett annat plan, lider kyrkan av precis samma syndrom som tidningen. Den är okänd. Trots fem års skriverier, uppmärksamhet, debattartiklar med mer, är Equmeniakyrkan fortfarande i mångt och mycket en relativt okänd enhet. Allt för många har aldrig hört talas om att det bildats en ny kyrka, eller att de gamla bildarsamfunden inte längre finns kvar som självständiga enheter.

Det är häpnadsväckande, och rätt obegripligt. Trots allt klämkäckt tal om påkristning och ett större intresse för religionsfrågor, är det rörelser i marginalen. Och (med undantag av invandrargrupper) ingenting som rör de gamla etablerade kyrkorna. Då är det nytt och friskt som gäller. Det är den rullande revolutionen i kyrkans värld, som jag brukar kalla det. Där frälsningen hela tiden söker sig nya vägar. Alla våra gamla kyrkor har varit en del av den världen, och nu lever vi kvar med en svalare , och kanske mer intellektualiserad tro.

Må vara hur det vill med den saken. Fädernas arv får inte förslösas. Kyrka och tro inte försvinna ner i skyttegravararna. Eller begravas levande. För jag tror det här går att lösa. Gemensamt. Kyrka och tidning behöver varann. Inte minst för att lyfta fram våra egna hjärtefrågor, de som ska ligga till grund för det samhälle vi vill skapa.

Vi behöver varandra. Vi kan hjälpa varann att bli mer synliga. Tillsammans.