Religion är i högre grad en naturlig del av det engelska samhället. Det finns flera religiösa friskolor i varje stad, anglikanska kyrkan driver såväl daghem som gymnasium utan att någon höjer på ögonbrynen, de kristna studentföreningarna är aktiva på universiteten och de särskilda studentgudstjänsterna lockar massor av besökare. Collegen på mitt universitet har fortfarande kapell med heltidsanställda präster. Kort sagt: beröringsskräcken saknas. I skolans läroplan står att barn har rätt till religiös och andlig utveckling. Därför har jag nu kunnat delta i lokala skolor när en kristen vägörenhetsorganisation haft missionsturné. De har berättat om sin tro för barn både i religiösa och sekulära skolor, statliga såväl som fria och privata. Tänk er det i Sverige.

Nu kan man förstås invända att mycket av detta blott är religiös utsmyckning som har med den kulturella föreställningen om ett kristet samhälle att göra. Och visst är det så. Men samtidigt gör den kristna kulturen det lättare för troende att faktiskt praktisera. Det finns ett slags grundläggande förståelse för den kristna världsbilden. Storbritannien identifierar sig inte som exklusivt sekulärt. Men det är inte heller bara dåliga nyheter i Sverige. Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten visar att läget i Sverige inte alls är så dystert som många befarat (och vissa hoppats). De flesta svenskar tror på ”något”, låt vara att detta ”något” ibland kan vara en sorts diffus kärleksfull kraft någonstans i universum.  Detta allmän-andliga sökande är förstås ett gyllene tillfälle för kyrkan, men om det ska bli någon skörd måste vi också så.

Och det är ju inte så lätt alla gånger. Att vara kristen är ofta att vara obekväm och göra sig obekväm, att krångla och ifrågasätta de mönster och strukturer som vi möter i vardagen, att envist hävda att en annan värld är möjlig. Inte sällan är det att hamna på kant med makten och den konsensus som för tillfället råder. Det är att hävda att sanningen med stort S faktiskt existerar, att vägra relativisera. Och det är inte alltid så trevligt. Men vi ska vara stolta över vår kristna tro, och vi ska inte be om ursäkt för den. 

I Cambridge och Oxford har jag stött på många intellektuella som är öppna och tydliga med sin kristna tro. The Faraday Institute for Science and Religion här i Cambridge samlar kristna med intresse för vetenskap, inklusive troende biologer, fysiker, matematiker och andra, för fantastiska samtal om tro och vetande. Kristna akademiker inom humaniora samlas, de också, för att diskutera hur de ska kunna bidra positivt till samhällsutvecklingen. Det är bara när dessa människor öppet vågar bekänna sig till Kristus som något kan hända.

För sanningen är den att samhället behöver evangeliet mer än någonsin. I en tid av fake news, höger- och vänsterpopulism, kortsiktiga löften och politisk förvirring erbjuder kristendomen eviga sanningar och en tydligt utstakad väg. Gud sträcker ut handen till alla människor, var de än faller på det ideologiska spektrumet, och kring nattvardsbordet samlas gammal och ung, rik och fattig, vit och svart. I ljuset av  evangeliet får tingen sina rätta proportioner, och perspektivet blir evigt. 

Det är i det infekterade politiska klimatets närsynthet och inkrökthet som hat och missämja frodas. De identitetspolitiska strömningarna menar att kön eller etnicitet är överordnat allt annat, och att vi ska sluta oss samman kring våra särintressen. Aposteln Paulus predikar istället en kärlekslära där ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – för alla är ett i Kristus. I detta ska vi stå och verka – öppna, ödmjuka, nyfikna, men fast förankrade i vår lära.