Så blev det ändå ett klimatavtal i Paris. Tårögda politiker från nästan 200 länder stod hand i hand, eniga om att vi måste rädda vår jord.

Som på beställning blev det genast några grader kallare här i Stockholmstrakten och ett fint snöpuder föll över huvudstaden. 

Det är ju så svårt att inte blanda ihop det där med väder och klimat och så fort det råkar bli för årstiden normal väderlek någon dag är det bara allt för många som börjar mumla om att se där, så farligt kan det väl inte vara. 

Det är väl strutsmentaliteten, parad med kortsiktig bekvämlighet som gjort att det faktiskt tagit 20 år att få till ett nytt globalt klimatavtal. Den som följt förhandlingarna sedan det misslyckade mötet i Köpenhamn, vet vilket lång uppförsbacke det tidvis varit.   

Man kanske kan säga att verkligheten till slut kom ikapp oss. Jorden beräknas redan ha blivit en grad varmare, och konsekvenserna går inte att bortse från. Det är inte bara små Stillahavsöar långt borta som hotar att dränkas av stigande havsnivåer, inte bara fattiga länder i syd som fått ett oberäkneligt klimat med extrem torka, oändliga regn och oupphörliga stormar.

Men det nya klimatavtalet betyder förstås inte att allt nu är gott och väl. En Atlantångare tar tid att vända, isarna fortsätter att smälta, och koldimmorna ligger fortsatt tunga över Kina, Indien och delar av Europa. 

Vägen till en fossilfri värld är lång. Nationella parlament ska i många länder godkänna planerna. De bitvis generösa löften ska infrias och fattiga länder i syd få den hjälp som krävs för att både kunna höja levnadsstandarden för sina befolkningar och minska utsläppen.  

Men det ser i alla fall bra ut på pappret efter klimatavtalet, där bland annat länderna i Afrika ses som vinnare. Sammanlagt 100 miljarder dollar per år ska satsas på så kallad klimatanpassning i tredje världen.

Men i kulisserna väntar fortfarande klimatförnekarna, särskilt då den mäktiga republikanskt dominerade USA-kongressen, som lovat att riva upp klimatavtalet om de får chansen.  

För klimat är numera både politik och pengar, och en stor del av dagens framgång för klimatarbetet beror på att gränserna förflyttats. Det oöverstigliga dike som fanns under Köpenhamnmötet mellan miljörörelsen, som då förespråkade ett slags gröna-vågenideal med stopp för all kommersiell expansion och industriförespråkarna, som förutspådde det moderna samhällets omedelbara och förestående kollaps dem förutan, har vuxit igen. 

Det är mycket tack vare modern sol- vind och vatten teknik, som visat sig både billigare och mer framgångsrik än någon kunde ana. 

Några trevande data antyder också att utsläppsnivåerna faktiskt gått ner en aning, i så fall sisådär femton år tidigare än de mest optimistiska beräkningarna. Riktigt fastslaget är det inte, och bakslag kommer säkerligen. Men det går liksom att skåda ljuset i tunneln.  

För när ren fossilfri teknik blir billigare och enklare än olje- eller kolbaserad, kommer utvecklingen att gå fort.  

Det är inte bara en industriell sanning, utan något som berör oss var och en. Vem vill inte ha en tystgående elbil istället för något med bensinmotor? Vem vill inte utnyttja solpaneler istället för en bullrande oljepanna?

För till slut är det individen eller kanske konsumenten som måste trycka på.

Det gäller bara att visa vad vi vill. Vi har, som alltid, ett val.