I samband med höstens skolstart släppte organisationen Friends sin årliga rapport om mobbning i skolan. I rapporten uppger en tredjedel av barnen mellan 10 och 16 att de utsatts för kränkningar och mobbning via nätet. 

Att vuxenvärlden har svårt att hantera och förebygga kränkningar och mobbning av barn är inget nytt, även om både kunskapen om problemet, och ansvaret för att förhindra att det förekommer, är mycket bättre idag än tidigare. 

Men det finns också en del saker som förändrats sedan dess. Inte minst barnens närvaro på nätet och i sociala medier. Enligt en granskning som Dagens Nyheter gör under hösten om mobbning och sociala medier så brister skolans ansvar för att förebygga och förhindra detta. 

Men skolmyndigheten är däremot tydliga med skolans ansvar. Enligt artikelserien finns en risk att skolor sopar problemen under mattan för att undvika dåligt rykte. Ett fenomen som kan förstärkas av det fria skolvalet där just skolans rykte är en avgörande konkurrensfördel. Också i Friends-

rapporten fastslås att två av tre skolor brister i åtgärdsplaner och kunskap om att förebygga mobbning. Så ja, skolan har ett stort ansvar för barnens trygghet och välbefinnande. Men mobbning som fenomen ställer stora krav på samverkan från hela vuxenvärlden. Också politiker, föräldrar och vuxna i föreningsvärlden där barnen rör sig har stora möjligheter att påverka barnens trygghet. Men då krävs samverkan och tydlighet.

Trots den tekniska utvecklingen ska vi inte glömma att det är samma gamla mekanismer och dynamik som leder till mobbning. Skillnaden är att det nu skapats ett parallellt rum där vuxna ännu inte förstått eller lärt sig ha inblick och se vad som händer. Att vissa sajter dessutom möjliggör anonyma användare gör att de som står för trakasserierna tror sig kunna agera helt utan att bli identifierade. Det kan göra attackerna grövre och skapar en ännu större osäkerhet och ångest hos dem som utsätts. 

Men att förändra den här utvecklingen är inte omöjligt. Så till exempel bör ansvariga politiker snarast diskutera möjligheten att förändra lagstiftningen så att företag som levererar plattformar för anonyma sociala medier också måste ta ansvar för det som sker i de rum de skapar. Politiker kan också tillskriva skolan mer resurser för att öka kunskapen hos lärare och fritidspersonal om hur de kan förebygga kränkningar på nätet.  

DNs granskning visar också att kunskapen om det juridiska ansvaret som skolorna har behöver bli högre. Men att skolan ofta brister är inte ett skäl för föräldrar att backa. Som målsmän har vi ansvar för det barnen gör, på fotbollsträningen och i chattrum. Därför behöver vi lära oss att inte bara fråga hur det var på träningen utan också vad som hänt på sociala medier, be barnen visa klipp eller chattsamtal. Föräldrar har också en stor möjlighet att ställa frågor till skolan om hur de arbetar förbyggande och att erbjuda samverkan kring de här viktiga men svåra frågorna. Inte minst gäller det här också föreningsliv där barnen vistas. Också församlingar med barn och ungdomsgrupper som traditionellt alltid erbjudit stora möjligheter för samtal om medmänsklighet och civilkurage, kan behöva hjälp och stöd att flytta in dessa samtal i 2000-talets välbesökta sociala medierum.