Min snart 11-åriga dotter slukar inte bara Sanna Buregren och Elin Lindells nya bok ”Feminism pågår” – samtidigt följer hon hela tiden mig runt i huset och utbrister, mamma, mamma visste du att Sverige var sist i Norden med att ge kvinnor rösträtt? Och visste du att bara 49 nobelpris av 900 har gått till kvinnor? Och att Sverige aldrig har haft en kvinnlig statsminister?! Hon läser om kvinnor som ofta provocerat de mäktiga under sin samtid, och inte sällan uppfattats som besvärliga och onödigt radikala, som Selma Lagerlöf, Simone de Beauvoir och Malala Yousafzai. Boken är imponerande i sin pedagogiska ambition.

Ibland är det lätt att få intrycket att de stora slagen om jämställheten redan är avklarade. Men så är det tyvärr inte. Kvinnors tillgång till ämbeten inom många av de stora religionerna och kyrkorna, och de religiösa institutionerna är en av de stora framtidsfrågorna för jämställdheten.

Inom Katolska kyrkan vädrar nu många reformvänliga katoliker morgonluft. Men samtidigt som många applåderar och gläds över att påven Franciskus talar om politiska frågor som klimatförändringar, kritiserar den ohämmade kapitalismens konsekvenser för världens fattiga och tydligt markerar att det inte finns en koppling mellan våld och islam, så finns det andra områden där han inte verkar flytta Vatikanens hållning många millimeter.

Kampen för kvinnors möjlighet att inneha samma ämbeten som män inom Katolska kyrkan är inte ny. Sedan åtminstone drygt 100 år har kvinnoorganisationer inom Katolska kyrkan arbetat för kvinnors rätt att prästvigas. Men trots förhoppningarna med en reformvänlig påve till verkar det fortfarande vara en alltför radikal förändring. I augusti i år tillsatte Franciskus visserligen en kommission som av vissa tolkades som en utredning om kvinnor kan vigas till diakoner. Men kommissionens uppgift är snarare kyrkohistorisk och handlar om att studera kvinnors diakoni i den tidiga kyrkan. Inte heller frågan om kvinnors möjlighet att predika i den katolska mässan, homilian, verkar få gehör hos påven.

En av dem som drivit frågan om kvinnors möjlighet att få predika i den katolska mässan är syster Madeleine Fredell OP. I mars i år skrev hon i Vatikanens halvofficiella tidning L’Osservatore Romano om sin kallelse att predika. Fredell har också flera gånger påpekat i debatter att tiden är mogen för denna förändring och att Sverige inte måste invänta Vatikanen utan skulle kunna gå före genom att tillåta kvinnliga predikanter.

Men vad är då argumenten mot en ökad jämställdhet inom det här området? För det första är prästämbetet är ett sakrament inom Katolska kyrkan, och därför inte jämförbart med hur Svenska kyrkan hanterade striden om kvinnliga präster. Andra argument är att Jesus var man och valde män som lärjungar. Men hos påven är mäns och kvinnors olikheter, och därmed olika roller i församlingen, också ett viktigt skäl till att inte förändra kyrkan. Kvinnor och män kompletterar varandra, de ska därför inte inneha samma ämbeten eller roller. 

Det sista är ett argument som ekar genom historien, som använts när det handlat om kvinnors vilja att yrkesarbeta eller rösta. När argumenten kläs i religiösa eller teologiska kläder tillkommer en dimension som gör det ännu svårare för dem som vill förändra eller ifrågasätta. När ordningen utges vara gudagiven är det svårare att ifrågasätta att ämbeten och platser utesluter halva jordens befolkning. 

Ändå förs den här debatten på många plan inom Katolska kyrkan. Flera katolska kvinnoorganisationer är mer radikala och prästviger idag kvinnliga präster. Svaret från Vatikanen är omedelbar exkommunicering. En av dessa är Caryl Johnson. I en intervju med amerikanska NPR säger hon att hon i tre decennier kämpat med att välja mellan sin kallelse att bli präst, och kyrkans lära. ”Ska jag göra vad Gud ber mig oavsett vad det kostar mig, eller ska jag följa en regelbok?”

I boken min dotter läser behandlas inte jämställdhetssträvan inom religiösa institutioner. Ändå det är så slående att förändringsarbetet ser likadant ut oavsett var eller när det bedrivs. Förändring kommer inte av sig självt. Det sker inte genom att bara vänta på att klockan ska ticka och jämställdheten ska smyga sig fram på ett smärtfritt och oproblematiskt sätt. Samhällsförändring drivs fram av intressekonflikter, genom att den eller de som vill förändringen och tror på den fortsätter diskutera, provocera och bryta regler – även när det blir obekvämt eller kostsamt. Så fick vi tillslut kvinnlig rösträtt i Sverige, så skapades USAs medborgarrättslagar, så kommer flickor förhoppningsvis få samma utbildning som pojkar i Pakistan. Och bara så kommer kvinnor en dag predika i Katolska kyrkans mässa.