Terroristerna i Bryssel tog cirka 30 människors liv. Det lämnar outplånliga spår hos dessa människors närmaste, och samtidigt skapar dåden rädsla och osäkerhet i alla de samhällen som drabbas. Men syftet med bomberna — mot flygplatsen och tunnelbanan i EU:s huvudstad — var att försöka slå ut ett helt samhälles blodomlopp och nervsystem. Och det kommer aldrig att lyckas.

Det som skyddar människor och som hjälper dem att fortsätta sina liv när en katastrof inträffar är just andra människor, det vi också kallar civilsamhället, och dess grundläggande förmåga att koppla ihop individer och agera i ett sorts kreativt och behovsanpassat undantagstillstånd. Inte ens en timme efter attentaten som stängde ner en av Europas viktigaste flygplatser och hela Bryssels lokaltrafik började människor organisera sig. Via sociala medier och hashtags som #opendoor, #ikwilhelpen och #brusselslift erbjöd vanliga människor de tusentals strandade, och de direkt drabbade, en säng att sova i eller skjuts dit de nu skulle. Sjukhusen fylldes med blodgivare och folk satte sig på uteserveringarna trots myndigheternas påbud att människor skulle hålla sig inne.

Det är lätt att få intrycket att detta är något unikt för våra öppna och demokratiska samhällen. Men så är det inte. Precis samma sak händer i konflikternas Syrien och Irak, när jordbävningar skakar Haiti eller Nepal. Eller som i den ovanligt brutala terroristattacken i Pakistan. Det lokala samhället organiserar sig efter sina förutsättningar från minut ett. Till och med i de mest fruktansvärda situationer finns det människor som riskerar sina egna liv för att få samhället att fungera. För att hjälpa de mest utsatta. I dessa delar av världen kan motsvarigheten till en twitterhashtag istället vara ett par skor att springa i och en spade att gräva med, även om teknologin och mobilanvändningen inte sällan är så utspridd att den skapar nya möjligheter till lokal krishantering även i mycket fattiga områden

Det vi skulle behöva göra på global, nationell och lokal samhällsnivå är att bli bättre på att förstå och stärka de här mekanismerna. I Bryssel — eller för den delen Stockholm — är vi relativt väl rustade med infrastruktur för information och hjälpinsatser. Men det är inget vi har råd att ta för givet. Även demokratiska länders ryggmärgsreflex är inte sällan att svara på terrorism med olika former av repression och inskränkningar i civilsamhällets infrastruktur, i form av sådant som stängda gränser och etnisk profilering. Civilsamhället och dess kapacitet att verka sammanlänkande och samhälls-

uppbyggande kan identifieras och stärkas inte bara i Sydsudan och Guatemala, utan även här i Europa.

För i allt detta finns det ett obändigt hopp. Vi har många tusen års erfarenhet att luta oss mot. Samhällen reser sig. Det är faktiskt fullständigt omöjligt för terrorister att ”vinna”. Det öppna samhällets sårbarhet är också en form av osårbarhet. Snart öppnar flygplatsen igen. Nya resor görs, människor möts, samtalar och fortsätter sina liv. Även i Syriens mest sönderbombade städer firar någon i dag en födelsedag. Och om vi blir bra på att bygga ut solidaritetens infrastruktur i våra samhällen innebär det att vi dessutom kommer bli bättre och bättre på att resa oss för varje gång.