Som människor föds vi med ett livslångt partnerskap med döden. Med tiden kommer flera av dem vi tycker om att försvinna ur våra liv. Kanske genom traumatiska olyckor eller svåra sjukdomar, kanske stilla i sömnen. Denna obevekliga död har fascinerat och skrämt oss i alla tider. Många berättelser, myter och trossatser har formulerats för att lindra vår oro.

Bland de första var de gamla egyptierna som redan på 1500-talet f Kr skrev ner magiska formler för livet efter detta på gravväggar, liksvepningar och på papyrus. Efter egyptierna har andra mytologier burit fram dödsgudar och riken med olika form och namn, men där likheterna varit slående. Från Emma-O i Japan, via Krun i mandeismen till grekernas stillsamma dödsgud Thanatos som lånat sitt namn till det akademiska studiet av döden, thanatologi. Med rötter i, eller oberoende av dessa myter, har judarna sedan berättat om ett skuggrike, muslimer och kristna har predikat om himmel och helvete medan buddhisterna förlitat sig på återfödelse, eller vilan, i Nirvana.

Också i populärkultur har döden kommit att bli en viktig aktör. I Det sjunde inseglet spelar Antonius Block schack med Döden, i Astrid Lindgrens saga hoppar Bröderna Lejonhjärta huvudstupa in i Nangijala och i berättelserna om Harry Potter försöker Lord Voldemort göra sig odödlig. I religion och kultur har vi alltså sedan länge redskap för att samtala om döden men i det sekulära samhället i stort tycks döden vara helt bortrationaliserad.

Ett tecken på detta är de kraftiga protester som nu rasar mot ett planerat hospice i det göteborgska villasamhället Hovås. I landets näst största stad finns det i dag totalt trettio vårdplatser fördelade på tre hospices, som erbjuder obotligt sjuka människor palliativ vård i livets slutskede: Kålltorp, Bräcke diakoni samt Änggården. Nu skall Änggården stängas för att ge plats åt sjuhundra nya bostäder och då passar natursköna Hovås bra för nio svårt sjuka medmänniskor. Men det tycker inte några av de blivande grannarna. 

I skarpa protestbrev förklarar de istället att det vore känslomässigt obehagligt för de kringboende för att inte tala om deras barn som måste passera varje dag och då tvingas tänka på döden. Dessutom vet brevskrivarna att berätta hur värdet på husen kommer sjunka när området  förknippas med lidande och död.

Med rätta har många reagerat med sorg och ilska över hovåsbornas reaktioner och någon lokal konstnär placerade snabbt ut en skylt med budskapet ”tänk på döden” och som lika snabbt plockades ner, kanske av någon av brevskrivarna.

Men även om vi vill förfäras över brevskrivarnas cynism är det svårt att veta vem som kan kasta första stenen. För inte är det deras fel att det sekulära samhället städat bort döden från det offentliga rummet? I denna vår offentlighet får döden bara agera underhållning i film och litteratur så att man med lätthet kan stänga av.

Kanske borde vi, istället för att kasta stenar mot den som visar sin rädsla för döden, hålla varandras händer och skrika ut vår ångest? ”Han fattas mig så att det skär i bröstet”, skriker rövar-hövdingen Mattis i filmen Ronja Rövardotter, medan han sliter sitt lockiga hår. I den gamla rövarborgen har Skalle-Per avlidit men hustrun Lovis svarar: ”du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du dig om?”.

Vi kan både skrika som Mattis men också, likt Lovis finna tröst i vår tro som bär, också inför döden. Kanske kan vi dessutom använda döden som murbräcka för vår rädsla för svaghet och mot våra illusioner om det perfekta livet. Bortom livsstilscoacher och framgångsteologiska läror är vi alla spruckna kärl och res sacra miser, heliga men svaga.

En som lyckats föra samtal om döden är SVT-journalisten Anna Lindman med programserien Döden, döden, döden. Det var säkert inget lätt program att sälja in till programcheferna men plötsligt stod hon i rutan, som en rädd medmänniska beredd att ta oss i hand och gå självaste döden till mötes. Det borde vi vara fler som vågar. För nog är det i varje fall lite otäckt att vakna varje dag och inte veta om vi kommer levandes i säng. Samtidigt är den tryggheten frukten av ett välfärds-och utbildningssamhälle där sjukvården är i framkant och där vi lever allt längre.

Men hur bra sjukvård vi än har så kommer döden förr eller senare. Och döden är inte bara en existentiell fråga utan också en praktisk. Vi måste ta hand om avlidna kroppar, putsa till dem så att det sista avskedet blir värdigt och sceniskt vackert och vi måste begrava. Med vi menar vi i dagsläget inte majoriteten av oss utan vårdpersonal och begravningsentreprenörer. Tack vare denna ordning av professionella likputsare och dödgrävare får vi en död på distans samtidigt som vi tappar vi bort livets skiftningar och slut. Händelserna i Hovås påminner oss om att våga gå bakom fasaden för att möta den oputsade döden. Breven av protest väcker ett ansvar att tala om döden med våra barn och debatten om ett västkusthospice väcker liv i en sentens från romarrikets dagar: Memento mori, minns att du är dödlig.  

Philip DeCroy

gästskribent