2014 var inte bara ett turbulent politiskt år i Sverige, det var också året då vi såg ett slut för en lång trend med minskade konflikter i världen. Nyhetssändningarna har under året fyllts av bilder från Gaza, Ukraina, ­Pakistan, Syrien och Irak. De känslomässiga reaktionerna har under året varit starka, särskilt vad gäller brutala övergrepp, förföljelse och massmord på etniska minoriteter i Irak. Men också bombningen av Gaza ledde till starka reaktioner som demonstrationer och upprop på sociala medier. Efter Boko Harams kidnappning av 200 skolflickor i Nigeria startades en twitterkampanj som bidrog till politisk påtryckning på Nigerias regering att agera.

Men när vi nu summerar året är det viktigt att inte stanna i det känslomässiga. Det är nu vi behöver ställa de viktiga frågorna. Varför var 2014 ett så våldsamt år? Varför har vi inte längre en trend med minskade konflikter i världen? Finns det en röd tråd? Peter Wallensteen, professor i Freds och konfliktforskning på Uppsala universitet, menar att 2014 var ett chockerande dåligt år för freden.

När Wallensteen ska lista tre orsaker till detta säger han att den tydligaste skillnaden mot tidigare är att dagens konflikter, som Ukraina, Syrien/Irak och Nigeria är att det finns många internationella aktörer inblandade. Det leder till att de stridande parterna ständigt får understöd i form av vapen, ekonomiska resurser och hjälp med organisering.

Tidigare fanns en genom­gående praxis att i så stor utsträckning som möjligt förhindra väpnade konflikter, exempelvis genom vapenembargon. Wallensteen menar att det vi nu ser är världsmakter som inte längre strävar efter att begränsa konflikter i stället använder sin makt för att förstärka dem. Ett andra skäl är tillgången till fler och alltmer avancerade vapen, vilket intensifierar konflikter och leder till fler dödade. Att rebellgrupper i Ukraina i dag har tillgång till vapenteknologi för att skjuta ner ett flygplan är ett tydligt exempel. En tredje orsak till vår alltmer våldsamma värld är den ökande nationalismen. Vi ser nu, inte bara i Ryssland, utan också i många europeiska och afrikanska länder en tilltagande nationalistisk retorik som påminner om tiden före första världskrigets utbrott.

När vi blickar in i 2015 kan det kännas hopplöst, men det är just kunskapen om orsakerna som ger oss möjligheter att göra rätt saker. Exempelvis är Wallensteen och hans forskarkollegor ense om att internationaliseringen av konflikterna också gör det möjligt att relativt snabbt begränsa några av de mest brutala krigen.

Wallensteen menar också att det finns tecken på att de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland kommer ha effekt. Tillsammans med effekterna av låga oljepriser har Ryssland ekonomiska situation  försvagats, och en stormakt med svag ekonomi har sällan inhemskt stöd för vågade militära aggressioner.

Vägen framåt heter alltså inte mer vapen, upprustning och stängda gränser, utan nedrustning, vapenkontroll, samarbete, diplomati, humanitära och förebyggande insatser. Det här är inte ny kunskap, det är däremot kunskap som verkar oerhört svår för mänskligheten att omsätta i praktisk handling. Låt oss hoppas och tro att 2015 är året då vi ser det hända allt oftare.