Det ska vara en människorättsaktivist i år.

För det är väl ändå en händelse som ser ut som en tanke att både litteraturpris och fredspris går till icke-våldsarbete i en tid när frågor om människovärdet ställs på sin spets varje dag. 

— Det här betyder väldigt mycket för yttrandefriheten i både Vitryssland och Ryssland. Makten kan åtminstone inte längre avfärda mig med en handviftning, sade den vitryska författaren, journalisten och regimkritikern Svetlana Aleksijevitj när hon fick veta att hon tilldelats Nobelpriset i litteratur. 

Förmodligen blir det också svårare för Tunisiens bakåtsträvare att förringa den insats som gjorts av den kvartett människorätts-, politiska och fackliga organisationer som nu tar emot fredspriset från Oslo. Tack vare deras insatser har den tunisiska våren kunnat leva vidare. 

Det har handlat om ett gnetigt steg för steg-arbete av den typ som alltid är vägen till framgång för demokrati, icke-våld och mänskliga rättigheter.

För de där stora, spektakulära sprången fungerar mera sällan. Långsiktig förändring kräver segslitet arbete dag efter dag. Det finns mängder av vardagshjältar där ute som gör just det utan att vare sig synas eller höras utanför det egna sammanhanget.

Just därför är det extra roligt att det är sådant arbete som uppmärksammas i år, även om fredspriset den här gången inte går till enskilda individer, eller ens enskilda organisationer. 

För det ligger en poäng, ett budskap, i det också. ”Tillsammans är vi starka”, typ.

Det stora språnget den här gången var de starka folkliga protesterna mot Tunisiens diktator Zine al Abidine ben Ali, som resulterade i nämnde diktatorns flykt den 14 januari 2011. Jasminrevolutionen var ett faktum och den arabiska våren spred sig sedan snabbt.

Vi vet alla hur det sedan gick. Det blev rejält bakslag för våren, med ett Egypten som nu återigen hålls i hårda tyglar, ett Libyen och ett Irak i fritt fall och så den fullständiga katastrofen, Syrien.

Men i Tunisien har det trägna vardagsarbetet gett resultat. Tre år efter ben Alis flykt, i januari 2014, fick man en ny demokratisk grundlag. Val till parlamentet hölls i oktober och presidentval i november. 

— En seger för civilsamhället och för icke-våld kommenterar Sändarens ledarskribent Sofia Walan i denna veckas tidning.

”Deras insatser har varit helt avgörande”,  säger deras juridiske rådgivare, den tunisiske advokaten Brah im Latrech till TT. 

Han beskriver ett Tunisien som efter revolutionen var våldsamt, fattigt och instabilt, men kvartetten klarade av att leda in Tunisien på en annan väg. 

Men det vanligaste sättet att tysta oliktänkande är trots allt inte med våld, utan med just tystnad. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj, numera bosatt i Minsk, är ett lysande exempel på det. 

— Här försöker de låtsas som om jag inte finns. De publicerar mig inte, de bjuder inte in mig till tv, säger hon till TT.

Men det där blir svårare nu: eller ja, mer uppseendeväckande.

Svetlanas Aleksijevitjs Nobelpris har också aktualiserat frågan om de intellektuellas ansvar för den politiska utvecklingen. 

Det är en viktig fråga — och utmaning — som gäller oss alla.