I slutet av januari högtidlighölls minnet av Förintelsen, både lokalt och globalt. Tysta samlades vi kring minnesmonumenten för att hedra dem som mördades för att de var judar, romer, funktionsnedsatta, hbtq-personer, politiskt oliktänkande och religiösa regimkritiker. Det är viktigt att vi fortsätter samlas för att hålla minnena vid liv men vi måste också låta berättelserna från igår bli lärdom för i dag.

Förintelsen är den hitintills största förbrytelsen mot mänskligheten men det finns ingen naturlag som säger att inte katastrofen kan upprepas. Hetsen mot det annorlunda och de enkla men grymma lösningarna uppstod inte ur ett vakuum. Hatet mot judarna var exempelvis känt sedan antiken. Inte heller började vansinnet med dödsfabrikerna i Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka utan med hätsk retorik, genom att det gjordes skillnad på människor och med små förskjutningar i såväl lag som vardagsliv. Att detta kunde ske inom ramen för den tyska demokratin har varit föremål för ett otal analyser men är egentligen inte så konstigt. I demokratins väsen finns alltid risken för majoritetsförtryck en votering bort. Då kan de många ta sig rätten att förlöjliga de få, förtrycka de små och i förlängningen utrota sin nästa. Så var det med den amerikanska rassegregationen, de svenska tvångssteriliseringarna och de polisiära räderna mot Stonewall Inn. Det som är demokratiskt beslutat är inte alltid moraliskt korrekt och med Putin i Kreml, Trump i Ovala rummet och Khamenei i iranska Rahbar är det både rätt och lätt att känna oro över vart vi är på väg.

Men denna vår oro får inte förlama vår egen tanke och handling. Ansvaret för världens utveckling kan inte delegeras till politiker eller religiösa ledare. Tvärtom har vi alla ett ansvar att göra skillnad där vi står. Hur många judiska familjer gavs inte en andra chans till livet genom Oscar Schindlers berömda listor eller Folke Bernadottes vita bussar. När människor machete-mörd-ades under folkmordet i Rwanda var det Paul Rusesabagina och hans personal som omvandlade Hôtel des Mille Collines till ett flyktingläger och i Chile gav Harald Edelstam fri lejd och politisk asyl åt fascistjuntans fiender. Dessa tre var människor som i sin tid såg orättvisor och som vågade göra motstånd. Men glöm inte att bakom hjälteporträtten i film och litteratur var det tre vanliga människor som gjorde ovanliga insatser för människor.

Det kan vi också göra och exemplen är många. När den lokala synagogan, moskén eller kyrkan utsätts för attacker kan vi bilda mänskliga ringar runt byggnaden så att de troende kan samlas i fred. När någon utsätts för hatbrott kan vi skicka blommor och kort för att visa att kärleken är starkare än hatet. När vinterkylan lägger sig över landet kan vi öppna våra kyrkor och förenings-lokaler för hemlösa. När skyddsnäten brister kan vi bidra med en peng eller två till den som är i nöd. Vill man hellre bidra med sin tid finns det många organisationer som behöver ett par extra händer som kan bre smörgåsar, bädda sängar och torka tårar. Vidare finns det jourtelefoner där man kan låna barn och ungdomar sitt öra och man kan göra som min mor som öppnat sitt hjärta och korsat kulturgränserna genom att laga mat och prata svenska med ett gäng flyktingtanter. Vill man stå utanför organiserat samarbete kan man på egen hand bjuda en främling på middag, sätta upp lappar med glada budskap i sitt kvarter eller skaffa ett fadderbarn. Om vi vill göra världen vackrare än den senaste Aktuellt-sändningen, är alternativen många och behoven oändliga men tillsammans är vi starka.

Ett annat sätt att göra världen lite vackrare här och nu är att vara noggranna med källkritiken på internet. En frimodig debatt är inte fel men att reproducera direkta halvsanningar och uppenbara lögner är både oansvarigt och farligt. Någonstans finns det någon som känner av konsekvenserna av att en falsk berättelse fått fötter och förvandlats till en generell sanning.

På samma tema måste vi alla säga ifrån när fördomen visar sitt fula tryne både hos oss själva och andra. Fördomen är i sitt väsen grundlös och handlar lika mycket om egna tillkortakommanden som om oro och rädsla. Den är lika lätt att ta fram som smärtsam för den som drabbas och därför måste vi alla vara vaksamma och säga ifrån.

Ett sista konkret sätt att måla världen i vackrare färg är att bemöta människor på bussen, jobbet och i affären så trevligt som du bara kan. Egentligen handlar det om att vara snäll och praktisera den grundläggande etiska princip som i kristen tro kallas för den Gyllene regeln men som finns i alla religioners tankegods. Låt oss inte förakta eller underskatta snällheten. Det är snällheten som gör oss till medmänniskor och det är snällheten som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Det kan verka naivt. Vi kan bli lurade och vi riskerar att falla. Men utan snällhet som kommer vi heller aldrig att våga flyga. Låt oss vara flygare och låt oss tillsammans göra ett snällhetens evangelium.