För några år sedan drev Sofia B Karlsson ett projekt för att alla skulle kunna känna sig välkomna i en av Sveriges största idrottsföreningar. Det slutade med att någon skrev ut en bild på henne och satte den på hennes chefs ytterdörr med en morakniv i pannan.

Projektet ”Fotboll för alla” syftade till ökad jämställdhet och inkludering inom idrotten, en miljö som ofta präglas av en problematisk syn på manligt, kvinnligt och sexualitet. Målet var att 300 ledare skulle utbildas i jämställdhetsfrågor och ges verktyg för att kunna välkomna alla spelare – oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning – i klubben. Men det var för kontroversiellt för vissa, och hoten ledde till slut till att hon hoppade av sin tjänst.

Att idrottsrörelsen har problem med våld och sexism är inget nytt. När landslagsspelaren Alexander Gerndt fortfarande avtjänade ett straff för att ha misshandlat sin fru togs han ut till viktiga landskamper. Fotbollsförbundets ordförande viftade bort kritiken mot uttagningen och sa ”jag är säker på att Alexander kan bli en väldigt fin förebild för våra ungdomar”. Och när Kirunas hockeylag hbtq-certifierades hoppade flera sponsorer av, och funktionärer inom klubben lämnade sina uppdrag.

 Värderingar som på många andra områden i samhället börjar bli alltmer självklara, som alla människors rätt att bestämma över sin kropp, och nolltolerans mot kränkande skämt, lever, frodas och försvaras reflexmässigt av både sponsorer och idrottsrörelsens högsta ledare. Och sportjournalister på en av landets största kvällstidningar hänger på. Förra veckan grabbfnissades det ordentligt när tidningen slog upp bilder på fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic poserandes bredvid sina fans. Två leende män och en banderoll: ”Zlatan, stanna, (i klubben) och du får ligga med (ordval- ordval "shag") min fru!”. Som om männen fullständigt ägde sina fruars sexualitet och kroppar. Rubriken: ”Här stal Zlatan showen!” följt av kommentaren ”Nu hyllas supersvensken unisont av fotbollsvärlden för sin fotokupp”.

Sverige är ett land där föreningsverksamheten är otroligt stor. Och störst av all föreningsverksamhet är idrotten. Mer än 80 procent av alla barn i låg- och mellanstadieåldern i Sverige deltar regelbundet i idrottsverksamhet ordnad av en förening. Bara skolan samlar fler svenska barn. Många av dessa föreningar gör ett fantastiskt arbete för ökad jämställdhet, tolerans, integration och mångfald i samhället. Men fortfarande är ungdomsidrotten ofta en plats där en osund syn på manlighet, våld och sexualitet kan få växa. Och vuxenidrotten lyckas i många fall stjälpa mer än hjälpa. Samma barn som lär sig vara schyssta kompisar i skolan ser sina hockeyspelande idoler slåss i tv till kommentatorernas påhejningar, samma barn som lär sig att killar och tjejer är lika mycket värda i skolan ser sina fotbollsidoler skämta om kvinnor som handelsvaror, till medias hejarrop.

 Det finns utan tvekan en enorm potential i idrottsrörelsen. Många tillbringar mängder av timmar med sina träningskompisar eller tränare. Det finns också många fina förebilder inom idrotten och många engagerade tränare som visst vill se till att tjejer får samma förutsättningar som killar i sitt idrottande. Det finns ledare som engagerar sig just för att bidra till en schysst människosyn där ingen ska behöva utstå kränkande behandling. Fler och fler klubbar inför uppförandekoder och värderingsgrunder som alla föräldrar behöver skriva under för att barn och ungdomar ska få delta.

Självklart finns det betydligt mer att göra på gräsrotsnivå. Men den högsta ledarnivån måste gå före också i sina handlingar. Och det behövs en nolltolerans mot hot, våldsuttryck och sexism hos de stora stjärnorna och inom sportjournalistiken. Berättelserna inifrån idrottens omklädningsrum behöver lyftas fram i ljuset och bemötas. Därför hoppas jag Sofia B Karlssons bok blir sommarens läsning för alla som är aktiva inom idrotten.