Orden må låta stöddiga men är inte alls menade så. Hur skulle man kunna se med annat än respekt på en kyrka med sju miljoner medlemmar och 25 000 anställda? Men en kyrka präglad av sund självkänsla skulle förstå att människor vänder sig till henne med förväntan, inte för dess storhets skull, inte som företrädare för vare sig makt eller myndighet, utan som en religiös gemenskap, som företrädare av djup mänsklig livserfarenhet, som bärare av traditioner och förvaltare av heliga rum.
De senaste veckornas debatt om vigselrätten, som gavs nytt syre genom nio biskopars överraskande utspel, har på nytt blottlagt de stråk av osäkerhet om sig själv som så starkt präglade debatten inför skiljandet från staten. Hur kommer det att gå för oss, kved många oroligt. Ni raserar kyrkan, rasade andra. Nu bråkas det åter så att flisorna ryker. Mest högljudda är två av kyrkans främsta kyrkopolitiker, Olle Burell, Socialdemokraterna, och Karin Perers, Centerpartiet, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdar att biskoparnas förslag om att skilja mellan vigselns juridiska respektive religiösa del inte bara skulle vara olämpligt, utan också olagligt!

Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.

Men kyrkan är splittrad, precis som en lång rad kyrkor över hela världen är splittrade. Att tro att riksdagen med ett klubbslag skulle befria Svenska kyrkan från denna ångestfulla men nödvändiga process är, om inte naivt, så åtminstone ännu ett sorgligt exempel på kyrkans svaga självbild.
Den tidigare chefredaktören på Kyrkans Tidning, Ingvar Laxvik, påminner sig i samma tidning det sena 1900-talets diskussion kring skilsmässan mellan stat och kyrka: ”Må vara att mitt minne inte är det bästa men jag kommer inte ihåg att vi diskuterade vigseln. Den bara blev kvar, vilket förstås var en fadäs, skilsmässan blev ju inte konsekvent.”
Det är lätt att instämma i den tidigare KT-redaktörens konklusion: ”Nu är det tillfälle att rätta till det misstaget.”