Bortom bergen ligger Törnrosdalen som sedan länge varit ockuperat av Tengil. Med hjälp av sina svartklädda soldater har han skapat ett brutalt angiverisamhälle där både utegångsförbud och dödstraff finns med i lagboken.

Men i skydd av nattens mörker skickas det brevduvor med regimkritiska budskap och på Guldtuppens värdshus samlas motståndsrörelsen för att organisera sig. Bröderna Lejonhjärta kanske bara är en saga men tyvärr är frågan om frihet och förtryck ständigt aktuell, också i en demokrati som vår. I demokratins kärna finns nämligen risken för majoritetsförtryck bara en votering bort. Då kan majoriteten ta sig friheten att förminska, fördriva och i värsta fall mörda människor. Men det börjar sällan där.

Istället börjar det med människor som ”vågar säga det alla tänker”, följt av en tuffare retorik och ett antal lagförslag som var för sig kan verka oskyldiga men som tillsammans kan utgöra fri lejd för det fullkomliga vansinnet. Så var det i Tyskland och så var det i Rwanda. Tyvärr är vi människor inte alltid bra på att lära av historien. För ser man ut över världen idag ser vi mönstren upprepa sig och jag vill ge några exempel.

Ungern är idag en centraleuropeisk republik vars historia rymt många dystra kapitel. Under Ferenc Szálasis ledning blev landet, genom nazistiska Pilkorsrörelsen en vasallstat åt Hitler-Tyskland. Genom Mátyás Rákosi blinda lojalitet till Stalin blev Ungern en kommunistisk satellitstat. I båda fallen förintades judar och i båda fallen förföljdes politiska motståndare.

I dag styrs landet av det nationalkonservativa och kristdemokratiska partiet Fidesz. Partiet som leds av ex-liberalen Viktor Orbán har under 2000-talet ändrat konstitutionen och skapat över 850 nya lagar, bland annat för att förhindra oppositionens möjlighet att verka politiskt, stänga ner regeringskritiska röster i medielandskapet, begränsa författningsdomstolens befogenheter och nu senast att kriminalisera individer och organisationer som hjälper migranter och asylsökande. Partiet vill dessutom återinföra dödstraffet och förbjuda islam. Det kanske inte är så konstigt att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hälsade på Orbán med orden ”hej diktatorn”.

Ett annat exempel är vårt grannland Danmark. Vi kanske förknippar landet med konstnären Marie Krøyer, novelisten Holger Drachmann, författaren HC Andersen eller med Tivoli, dansk design och röda korvar. Men med terrorattentaten mot World Trade Center i New York hände det något med det danska samhället. Plötsligt blev Dansk Folkeparti, som länge betraktats som ett främlingsfientligt parti, landets tredje största och sedan dess har de fått sätta tonen. I dag har såväl högerliberala Venstre och Socialdemokraterna anammat både Dansk Folkepartis retorik och politik. De senaste åren har man därmed kunnat skärpa migrationspolitiken som idag är tillhör Europas allra hårdaste. Bland annat har man försvårat familjeåterförening, gett polisen rätt att beslagta asylsökandes värdesaker och beslutat att barn till danska invandrare inte längre skall räknas som danskar. Allt detta har fattats genom fria val och demokratiska beslut.

Det som är demokratiskt behöver alltså inte vara moraliskt. För kristna borde det här inte komma som någon större överraskning. De första kristna sågs som en judisk sekt som vägrade finna sig i det romerska imperiets lagar och moral. De vägrade offra till de romerska gudarna och hävdade alla människors lika värde varför man blandade slavar och fria som gäster vi sina middagsbord. Eftersom de dessutom inte ville döda sin nästa vägrade de ta tjänst i den romerska armén. Som bekant mötte många av dem sitt öde som martyrer på Roms nöjesarenor.

Ett martyrium av idag är den civila olydnad som myntades av Henry David Thoreau i en skrift från 1848 där han argumenterade mot att betala skatt till krig. Historiskt har såväl svensk frikyrkorörelse som katolicism utmanat det stats-lutherska kyrkomonopolet. Genom egna församlingar, dop och nattvardsfiranden har man praktiserat just civil olydnad.

Samma sak var det när plogbillsrörelsens smidde om missiler till vingårdsknivar, när Martin Luther King Jr ledde motståndet mot den då lagstiftade amerikanska rasismen, när kristna vapenvägrare hamnade i fängelse under 60-och 70-talen, när de brittiska suffragetterna slogs för kvinnlig rösträtt genom att vägra betala skatt, när den tyska prästen Dietrich Bonhoeffer arbetade med den anti-nazistiska Bekännelsekyrkan, när transpersoner slog tillbaka mot polisens trakasserier på Stonewall Inn och när kyrkor och moskéer förvandlats till flyktinggömmor om nätterna. Utan civilt motstånd hade många av de rättigheter som vi idag tar för givna aldrig kommit till stånd.

I varje tid måste det alltså finnas människor som ser orättvisor, reser en moralisk flagg och som vågar göra nytt motstånd. När nu de mörka krafterna idag återvänt till Europas parlament och regeringskvarter måste vi lära av historien istället för att upprepa den. När tusentals barn och föräldrar skiljs åt av amerikanska myndigheter vid gränsen till Mexiko måste vi agera.

Särskilt som den republikanske justitieministern Jeff Sessions försvarat familjeseparationerna med hänvisning till Romarbrevet 13:

”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull”.

För visst är det precis tvärtom. Att låta samvetet styra och att stå upp för det som är rätt och gott innebär rätt ofta att stå upp mot just överheten. Med en värld som vår duger det inte att felcitera Voltaire eller Bibeln för att försvara olika typer av förtryck. Men när det nu ändå görs måste vi vara desto fler som gör motstånd. Det är att göra evangelium.