Vi skriver den 7:e december och fortfarande verkar varken USA:s egna invånare, eller omvärlden, ha hämtat sig från affärsmannen Donald Trumps valtriumf.

Men att Trump vann valet borde inte ha kommit som någon chock.  Den här populistiska trenden, eller vad man nu väljer att kalla det,  har pågått länge. Trumps skanderingar om att vilja göra Amerika stort igen skiljer sig inte i något väsentligt avseende från de nationalistiska  strömningarna i  Europa och på vår egen bakgård. Vi använder bara en annan retorik.

Här i Sverige har Sverigedemokraterna, som vi alla vet, skördat stora framgångar genom att vilja avgränsa vår egen nation, verka för en isolationistisk politik och en befolkning som kurar i det svenska folkhemmet. I nästa val ser de fram mot regeringsställning.

Möjligheterna att det faktiskt blir så är stora. De flesta exempel från omvärlden pekar åt det hållet. England har redan lämnat vårt gemensamma fredsprojekt EU. I Frankrike vässar Nationella Frontens, den franska extremhögern, partiledare Marine Le Pen klackarna inför presidentvalet i maj. Hon blir nästan säkert den ena av två presidentkandidater. Och har redan både jublat och applåderat Trumps valseger. Precis som hon jublat över Storbritanniens Brexitsorti.

Liksom Österrikiska frihetspartiets Norbert Hofer, som hoppades bli Österrikes nya president i söndags genom att bland att tala sig varm för fosterlandet och flyktingläger i Afrika istället för i Österrike. Det hjälpte dock inte. Norbert Hofer förlorade valet. Men att en så pass extrem kandidat kan gå ända upp till presidentkandidatposten är illavarslande nog.

I Italien gnuggar Beppe Grillos populistiska Femstjärnerörelse nu händerna efter sin storseger i folkomröstningen,  som handlade om att ge regeringen bättre  möjligheter att regera. Premiärminiser Matteo Renzi har nu avgått och  Femstjärnerörelsen tros kunna surfa långt på antietablissemangsvågen i det kommande nyvalet. 

Det enda land som fortfarande verkar upprätthålla sans och balans är Tyskland, med sin stadiga mutter Merkel. Kanske insåg hon, när hon något överraskande ställde upp för omval, att hon helt enkelt inte kunde avsluta sin politiska gärning just nu när världen skakas av hat och rädsla i krigens, terrorns och de efterföljande flyktingströmmarnas spår.  

För det behövs ingen Einstein för att förstå att det är rädsla både för terrorism och för förändring som ligger bakom dessa nygamla nostalgiska tongångar.

De som inte hänger med i den blixtsnabba tekniska och politiska utvecklingen i en alltmer rörlig och globaliserad värld är förlorarna. De som ingen ser eller orkar lyssna på.

I ett inlägg på Ledarsidorna.se bekräftade teologen Ann Heberlein känslan av att bli sedd när Donald Trump i sitt segertal sade: ”the forgotten men and women of our country will no longer be forgotten.” Att de glömda alltså inte längre ska vara glömda.  Han har, vad man än kan säga i övrigt, lyckats med att dra fram utanförskapet  i ljuset, och få människor att lyssna på löftena om  guld och gröna skogar.

Då gör det ingenting att han själv är född med silversked i munnen.  Tvärtom. Han blir istället den amerikanska drömmen personifierad. En gossen Ruda som nu rör sig i de finare salongerna och vågar leverera de sanningar som ingen tidigare vågat säga.

Och vi har alla bäddat för honom och hans gelikar om än på lite olika sätt. För i en osäker tid är det tydligen bara extrempolitiker som vågar prata.  Det demokratiska systemets akilleshäl, kortsiktigheten, får dem som är rädda om makten att tiga. Eller lova saker de inte kan hålla. Lägg därtill ett politiskt etablissemang som i  många fall anser sig veta bättre än sina väljare.

Om man alltså inte vill eller vågar diskutera flyktingvågens ekonomiska konsekvenser, är man dömd att förlora.  Om man inte vill diskutera realpolitik för att man ”inte vill ställa utsatta grupper mot varandra” är det lätt att uppfattas som föraktfull, gentemot dem som faktiskt förstår att pengarna inte räcker till allt.

Om man inte vill ta upp tiggeriet till diskussion med motiveringen att världsfattigdomen först ska utrotas, ja, då är det nog snudd på att man lägger nästa val direkt i populisternas händer.

Istället har alla svenska politiker medieskolats så till den grad att de numera nästan aldrig svarar på de frågor som ställs. Med gravallvarliga stenansikten upprepar de bara sitt eget mantra.

Det är därför det är så roligt att lyssna på amerikansk politik även om pendeln där onekligen svängt för långt åt andra hållet.

Hur man än tacklar politiken, så  kan man konstatera att det är en våg av populism som sveper över världen just nu. Om man nu definierar ordet som en rörelse med enkla svar, och kortsiktiga lösningar. Murar mot människor, misstänksamhet mot eliter och etablissemang. Samt ett känslosamt färgat språk, gärna med religiösa övertoner, istället för fakta och gråskalor.

Även om det inte är glasklart hur vi hamnade här är det viktigt att världen tar sig härifrån, Snabbast möjligt.

 Motkraften finns i gräsrötterna; hos dem som inte kliver över tiggande människor medan de väntar på att världsfattigdomen ska lösas. Hos dem som ställer upp som gode män och extrafamiljer åt nyanlända, hos dem som inser att muslimer inte är jihadister och hos dem som vågar prata politik utan färdiga svar.

Den vägen måste vi alla fortsätta gå om vi ska komma någonstans.