”Vad är det för fel på träningsoverall, Friskis & Svettis… vänner och en portion eget ansvar?” Så lät det sommaren 2006 när Hanne Kjöller sågade fenomenet utbrändhet och utmattningsdiagnoser på ledarsidan i Sveriges största dagstidning, DN. Antalet sjukskrivningar för stressrelaterade problem hade skjutit i höjden sedan mitten av 90-talet. Omfattande kritik riktades mot vad många ansåg var godtyckliga sjukskrivningar av ledsna, eller allmänt arbetsskygga människor.

Länge var stress och utbrändhet problem som tillskrevs individens personliga brister. Stress var inte i första hand ett sjukvårdsproblem utan något som handlade om bristande oförmåga att hantera egna tillkortakommanden. Även i dag förekommer förklaringsmodeller som ”alla ska ju vara så perfekta i dag” eller ”så klart det blir så när människor alltid ska vara uppkopplade”. Men som tur är verkar privatmoraliserandet minska kring utmattningsdiagnoser. Vi har i takt med uppmärksamhet från forskare, politiker och media långsamt börjat se de ökande sjukskrivningarna som problem som relaterar till strukturella samhällsutmaningar, som bristande jämställdhet (20 procent av kvinnors sjukskrivningar är stressrelaterade medan motsvarande siffra för män är 10 procent ) eller arbetsmiljöproblematik. Det är på tiden. Men med insikten kommer också behovet av handling.

Inte minst inom kyrkorna är utbrändhet och stress en fråga som behöver hamna högt upp på dagordningen. För ett år sedan löd SVT:s rubrik – ”Sveriges farligaste yrke: präst”. Kvinnliga präster och pastorer toppar statistiken över sjukskrivningar till följd av utbrändhet. Männen ligger på tredje plats. En kombination av ett yrke som är svårt att ta ledigt från, och otydliga ledningsstrukturer, leder för många inom kallet/yrket till en arbetssituation som till slut blir ohållbar. Hur säger man nej till en människa som söker hjälp i en livskris med hänvisning till att man är ledig och behöver ligga i soffan?

Som Göran Gustafson skrev i sin ledare i Sändaren i april 2016 visar en undersökning från fackförbundet Vision Ekumeniska att över hälften av de anställda pastorerna saknade tydliga mål för sin anställning och att 88 procent inte haft någon kompetensutvecklingsplan under de fem senaste åren. Forskningen kring ohälsosam stress på arbetsplatsen är tydlig inom det här området – när den anställda kan känna att hen har gjort ett bra jobb minimeras riskerna för sjukskrivningar. För det krävs att arbetsgivaren ger sin personal ett genomförbart uppdrag och tillräckliga resurser för att genomföra uppdraget. Dessutom behövs tid för återhämtning efter hög arbetsbelastning. 

Men så ser verkligheten inom församlingarna inte alltid ut. Pressen på anställda pastorer att skapa verksamhet för både befintliga medlemmar, och för att dra till sig nya medlemmar, ökar. Efterfrågan på diakonala insatser har också ökat, inte minst i samband med de senaste årens flyktingmottagande. Inte sällan ställer dessa verksamheter också ökade krav på professionalitet i insatserna. Kyrkornas medarbetare drivs ofta av ett starkt personligt engagemang. Tillsammans med ett uppdrag, som kan bli precis hur stort och omfattande som helst, utgör det här en utmaning för församlingarnas ledningar och arbetsgivarfunktioner att hitta hållbara arbetsmiljölösningar. En utmaning, men numera också ett lagstadgat ansvar. Den nya arbetsmiljölagstiftningen är glasklar på att arbetsgivaren måste fokusera på den psykosociala arbetsmiljön.

Att samhället först nu ser det strukturella problemet bakom stressrelaterade sjukdomar, och tar till lagstiftning för att komma åt problemet är senkommet men välkommet. För den som drabbas av utbrändhet har alla möjligheter att komma tillbaka till ett friskare och mer hållbart sätt att arbeta. Med all ny kunskap har arbetsgivare stora möjligheter att förebygga stress och ohälsa. Det behöver ske genom att uppvärdera gränsdragningar på arbetsplatsen, skapa större tydlighet i uppdraget och ta ansvar för att uppgifterna inte blir större än de resurser som finns för att genomföra dem.  Det ställer stora krav på församlingar med få anställda, en verksamhet vars utförare ofta går på knäna, och styrelser som bygger på ideellt engagemang.