Så kom den då, Regeringens vårbudget. Eller tilläggsbudget, om man så vill.

Som väntat går en enorm mängd pengar till migrationen. 31 miljarder för att vara exakt.

Det är, för de flesta människor, en ofattbar myckenhet. Tidningen Dagens Industri hjälper oss på traven genom att på sin ledarsida peka på några jämförande siffror. År 2014 var kostnaden för migrationen 24 miljarder, vilket då ansågs vara historiskt omskakande. För hela 2016 är kostnaderna budgeterade till 70 miljarder. Dessutom tillkommer ökade anslag till polis och säkerhetspolis samt till arbete mot våldsbejakande rasism och extremism.

Detta ska finansieras med lån, skattehöjningar och åtstramningar på andra håll, till exempel på skolgårdar och vägunderhåll. Samt rejäla neddragningar av biståndet.

Vad det handlar om är att ta pengarna från världens allra fattigaste för att lösa problem i ett av världens allra rikaste länder, skriver Elisabet Sandlund i Dagen.

Så är det förstås; de fattigaste har omöjligt råd att betala människosmugglarnas priser för att ta sig till Europa. De blir internflyktingar eller hamnar i något av de enorma flyktinglägren i ett utfattigt grannland.

Men alla som bor i ett av världens rikaste länder är inte automatiskt rika. Särskilt inte de som riskerar att hamna i ett permanent utanförskap därför att det inte finns bostäder, skolor, jobb och språkundervisning.

Så. Kanske måste vi låna av biståndet en tid nu. Om än motvilligt.

Å andra sidan kanske det finns områden som är smartare att låna från än just biståndet? Det är svårt att veta eftersom varje försök till debatt om viktningen av pengar till exempelvis äldrevård och skolor möts av mantrat att inte  ”ställa utsatta grupper mot varandra”.

Även om det hela tiden görs i realiteten.

Likaså får ingen verklig diskussion om möjligheten till skattehöjningar för att bekosta migration  i ett  för landet prekärt läge föras. Det hade varit fint med argument för och emot. Här har vi demokratins baksida;  allt ska presenteras i något slags rosenrött skimmer.

Som den kloke författaren Qaiser Muhammad påpekade under ett seminarium på filmfestivalen i Falun i förra veckan; det handlar inte om ont och gott. Alla bra system har en baksida och det gäller att välja. Pest eller kolera? Vad är vi beredda att tumma på?

Ska vi ha kvar hela vårt välfärdssystem, ja då kräver det någon form av reglerad invandring. Ska vi ha reglerarad invandring måste vi också ha exempelvis förvar för nyanlända.

Men bristen på verklig debatt om baksidor, indragningar och nedskärningar är demokratins akilleshäl. Det är den som leder till politikerförakt, det är den som driver människor rakt i SD:s lyssnande famn. Klyftan mellan etablissemang och folkdjup riskerar växa sig allt större.

Det man inte känner och rår på är man rädd för. Och just nu är det strukturer, inte människor, som skapar mycket av samhällelig ilska och frustration. Strukturerna, som  är så svåra att rå på, som gör att det inte går att hitta boenden för en rimlig penning, som gjort det svårt att distribuera vinterkläder till de som behöver,  eller, det mest absurda av allt;  att människor utvisas för att arbetet inte gått via Arbetsförmedlingen.

Det är i och för sig inget konstigt att systemen inte hänger med när utvecklingen går fort. Och det gäller förstås framtidsscenarier också. Det är inte bara Migrationsverket som har svårt att beräkna framtida kostnader. Det har alla andra instanser också och vad som ska till för att korta den genomsnittliga väntetiden på åtta år innan nyanlända är satta i arbete, den formeln är ännu inte framräknad.

Medan politikerna sliter med frågan blir många kvar i utanförskap i en kall, nedsliten förort på norra halvklotet. Låt oss gå dit och bjuda in dem i värmen.