En vanlig vardag för flera år sedan besökte jag en av Svenska kyrkans församlingar. Jag hade en fråga till en av prästerna, vilken jag aldrig hade träffat tidigare och sökte därför upp expeditionen. Dörren stod öppen och jag tog ett steg in och förstod i samma ögonblick att det förekom något slags sammanträde därinne. Prästen som jag letade efter ställde sig upp och med en vass blick förklarade hen att här var jag minsann inte välkommen. Jag försökte förklara att dörren stod öppen men prästen visade ingen förståelse. Förstummad över mottagandet satte jag mig på en bänk utanför kyrkan, chockad över att ha blivit verbalt utslängd från en kyrka.

Är detta en rättvis bild av Svenska kyrkan? Knappast. Jag har många positiva upplevelser i mötet med Svenska kyrkan, men om detta var mitt enda möte med en präst skulle det vara ödesdigert för min uppfattning. Kan liknande upplevelser vara förklaringen till att så många medlemmar lämnat Svenska kyrkan 2016 därför att ett 40-tal församlingar (av sammanlagt 1400 i Svenska kyrkan) mer eller mindre misskött sig ekonomiskt? Om informationen om misskötsel är det enda mötet med en kyrka, är det inte så konstigt att folk väljer att lämna Svenska kyrkan, vilket förklarar de rekordstora siffrorna med mer än 85 000 personer som lämnat i år.

2017 är det 500 år sedan Martin Luther lär ha spikat upp sina teser på den stora dörren till en av de katolska kyrkorna i Wittenberg. Hur står det då till med lutherdomen i Sverige ett halvt millennium senare? Trots all uppmärksamhet om medlemsflykt är fortfarande sex miljoner svenskar medlemmar i Svenska kyrkan. Det finns ett levande gudstjänstliv och stor konsertverksamhet liksom uppskattad äldre- och barnverksamhet. Det är en aktiv kyrka som kämpar med sin identitet 17 år efter att ha blivit befriad från staten.

För ett tag sedan kom en prognos som Svenska kyrkan själv hade beställt av AB Statisticon. Där förutspåddes en årlig medlemsminskning på 1,4 procent. Om samtidigt den svenska befolkningen ökar till 10 miljoner kommer Svenska kyrkan att efter 2025 ha mindre än hälften av Sveriges befolkning som medlemmar. När rapporten presenterades kunde man ana panik mellan raderna i Kyrkans Tidning; vad är Svenska kyrkan utan sina höga medlemstal? Min spontana reaktion var: Välkommen till en sekulariserad verklighet. Kanske det äntligen är dags för Svenska kyrkan att lämna en ålderdomlig identitet och acceptera de svårigheter som andra samfund i Sverige måste kämpa med oavsett om det gäller ekonomi eller medlemmars förtroende.

Som frikyrklig är det lätt att kritisera Svenska kyrkan, men vår egen identitet har i hög grad byggt på att vi varit emot statskyrkan istället för att identifiera oss med en egen självständig teologisk hållning som frikyrkosamfund. Det ekumeniska arbetet i Sverige bygger mycket på Svenska kyrkans generositet och öppenhet. Varken Studentkyrkan eller Sjukhuskyrkan skulle väl existera utan Svenska kyrkans engagemang och ekonomiska stöd. Men genom att erkänna Svenska kyrkans många förtjänster kan vi som frikyrkliga också uttrycka våra förväntningar utan att för den skull sätta oss själva på höga hästar.

Om Svenska kyrkan vill behålla sitt anseende bland sina medlemmar är det viktigt med enskilda prästers bemötande liksom församlingarnas handhavande med sin ekonomi. Men viktigast är att Svenska kyrkan sänder ännu tydligare signaler om att man bejakar det mångkulturella Sverige och att man lämnat bakom sig sitt arv av snäv nationalism och maktfullt statskyrkotänkande. Då kanske det är dags för två namnbyten.

Det rapporterades nyligen att Svenska kyrkans psalmbok ska revideras. Varför inte även passa på att byta namn på denna psalmbok? Titeln Den svenska psalmboken sänder signaler om att det bara finns en enda psalmbok på svenska. Men ännu viktigare är väl en förändring av namnet Svenska kyrkan. Ett namnbyte skulle kunna visa att det inte längre existerar bara en enda kyrka i Sverige och samtidigt lyfta fram den lutherska identiteten. Svenska lutherska kyrkan är väl ett namn som självaste Martin Luther skulle vara stolt över?