I samband med den arabiska våren 2011 framkom att Sverige exporterat vapen till ett flertal icke-demokratier i Mellanöstern och Nordafrika, trots att den svenska lagstiftningen i princip förbjuder export till länder med ”grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.”

Det avslöjandes samtidigt att svenska myndigheter med hjälp av bulvanföretag och ett flertal raffinerade hemliga uppgörelser planerade ett långtgående vapensamarbete med en av världens mest hårdförda diktaturer, Saudiarabien.

Det är just diskrepansen mellan den svenska lagstiftningen och den praktiska tillämpningen som är det stora problemet vad gäller svensk vapenexport. För trots att vi har en bra och restriktiv lagstiftning tillåts undantag från reglerna hela tiden. På grund av sekretess omöjliggörs demokratisk insyn i beslutsprocesser. Det blir ett problem när utvecklingen går mot en ökande export till mottagarländer som kan betecknas som icke-demokratier eller länder som befinner sig i väpnad konflikt.

När vi beväpnar länder som Pakistan, Thailand, Turkiet, Förenade Arabemiraten och Oman har Sverige hamnat på fel sida i kampen för demokrati och frihet .

Därför beslutade riksdagen i maj 2011 att den svenska vapenexportlagen nu måste skärpas.

Om ett par månader kommer den så kallade KEX-utredningen (Krigsmaterialutredningen) att presentera sitt förslag till förändrad lagstiftning. Svenska folkrörelser som Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, Amnesty och Sveriges kristna råd lyfter fram tre utmaningar som utredningen måste bemöta om den nya lagen ska göra skillnad i praktiken.

Det första är att vapenexport enbart ska motiveras av säkerhets-  och försvarspolitiska skäl. Näringspolitiska skäl får inte blandas in. Dessa försvars- och säkerhetspolitiska intressen får heller aldrig överordnas utrikespolitiska mål som mänskliga rättigheter.

Det andra är att handeln i sig legitimerar styrelseskick och försvårar Sveriges möjligheter att kritisera, eller på andra sätt påverka ett land i riktning mot demokrati och uppfyllandet av mänskliga rättigheter. 

Ett bra exempel på detta är godkännandet av ett radarsystem för 15 miljarder till Pakistan. En deal som därmed legitimerar landets militära ledning och det faktum att landet använder enorma resurser till militära satsningar istället för mödrahälsovård eller flickors utbildning.

Den tredje utmaningen är att det utredningsförslag som nu ska presenteras måste innehålla konkreta förslag på transparens och öppenhet i beslut om vapenexport, anser folkrörelserna.  Detta för att utan transparens finns små möjligheter till politiskt ansvarsutkrävande. Sverige har tidigare kritiserats  av Transparency International för att inte göra tillräckligt för att säkra demokratisk insyn och kontroll gällande exportbeslut.

När Margot Wallström så tydligt markerat betydelsen av Sveriges feministiska utrikespolitik går det inte att blunda för konsekvenser av vapenexport till länder som begår systematiska kränkningar av kvinnor som grupp eller tar till vapen mot människorättsförsvarare som arbetar för jämställdhet och demokrati.