Den arabiska vårens hopp om demokrati och frihet är släckt. I Syrien har de kristna firat jul för femte året utan fred. Vår uppgift nu är att be och att minska lidandet.
De beräknade siffrorna för katastrofen i Syrien är ofattbara. Tio miljoner människor är internflyktingar inom landet. Nästan fem miljoner befinner sig utanför landets gränser. Antalet döda närmar sig 300 000.
Den arabiska våren 2011 ingav stora förhoppningar om demokrati och frihet i Mellanöstern. I dag är Egypten en militärdiktatur, Libyen ett splittrat land och i Syrien pågår krig. Nu har de kristna kyrkorna i Syrien just firat jul för femte året utan fred i sikte. Equmeniakyrkans hemsida sammanfattar situationen träffsäkert: ”Det hopp som fanns om demokrati och reformer har tystnat. Nu ber man om att helvetet ska ta slut och att freden någon gång ska komma.”
Patrick Cockburn, Mellanösternkorrespondent för tidningen Independent kom under förra året ut med boken Jihadisternas återkomst. Isis och det sunnimuslimska upproret. Cockburn menar att inbördeskriget i Syrien bestått av konflikter som förstärkt varandra. Från början var det ett folkligt uppror mot diktaturen, som sedan förvandlades till de muslimska sunniternas kamp mot Al-Assads eget folk alawiterna. Alawiternas nära band med shiiterna gjorde att konflikten mellan sunniter och shiiter exploderade, inte minst genom den sunnitiska terrororganisationen Islamska statens (IS) snabba framgångar i Irak 2014.
På en än högre nivå handlar det om vem som ska ha mest inflytande i regionen; shiitiska Iran eller sunnidominerade Saudiarabien. Men konflikten har också vuxit till en kraftmätning mellan Natolandet Turkiet och Ryssland, den sistnämnda numera en stridande part för Al-Assad-regimen.
Kriget i Syrien skulle kunna beskrivas som en Mellanöstern-version av 30-åriga kriget under 1600-talet, där de stridande parterna har en tilltro till att små militära framgångar snart leder till den totala segern. Det finns stora förhoppningar på FN:s resolution från den 19 december om en framgångsrik fredsprocess i Syrien, särskilt med tanke på att både Ryssland och Kina för första gången gett sitt stöd. Cockburn menar dock att alltför många intressenter är involverade för att möjliggöra verkliga fredsförhandlingar och han påminner om att det tog 15 år innan inbördeskriget i Libanon tog slut 1990, efter oändligt mänskligt lidande.
Cockburn framför tanken att en bidragande orsak till kriget i Syrien och IS framgångar har varit stödet från Saudiarabien. Landet har med sina oljepengar kunna stödja spektakulära sunnitiska grupper i andra länder, bara de delat Saudiarabiens fundamentalistiska tolkning av islam.
Problemet är att USA:s främsta partner i arabvärlden är just Saudiarabien och därför har USA aldrig officiellt fördömt Saudiarabiens politik på detta område. Wikileaks avslöjade att Hillary Clinton i ett hemligt telegram 2009 framförde åsikten att Saudiarabien i själva verket stödjer terrorgrupper. Kanske man kan hoppas på en förändring av USA:s Mellanösternpolitik om Hillary Clinton väljs till president i USA i november. En större press på Saudiarabien skulle kunna vara en nyckel till stabilitet i hela regionen och på sikt ge fred även i Syrien.
Den kristna kyrkan har som uppgift att be om fred, men i väntan på freden måste vi göra allt för att lindra människors lidande. Equmeniakyrkans kontakt och ekonomiska stöd till kyrkorna i Syrien och Libanon får inte underskattas, liksom vikten av din och min delaktighet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR