Intoleransen har många orsaker. Allt från galna diktatorer till sekulära extremister. Men det är extrem islamism som utan jämförelse står för den övervägande delen av våldet, konstaterade Peter Paulsson,  generalsekreterare för Open Doors.

Listan över de länder där religionsförföljelserna är värst toppas som vanligt av Nordkorea, men sedan följer nio muslimska länder: Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och Libyen.

I dessa länder, med ofta svaga statsbildningar, har alla minoriter det svårt, vare sig det nu gäller dem med en avvikande tro, en annan stamtillhörighet, eller en folkgrupp som inte tillhör majoriteten.

Situationen är likartad också i många andra regioner.

Men det har det tagit lång tid för kyrkorna i väst att reagera, åtminstone offentligt och högt. Man har varit rädda för att göra situationen värre genom att peka ut grupper som redan nu anklagas för att vara allierade med USA och andra kapitalistiska länder. Man har velat visa solidaritet också med förföljda muslimer, judar, animister, jaijinister och andra.

Men en samfälld reaktion från världens kyrkor, hade kunnat göra skillnad, hävdar journalisten Nuri Kino, som numera är en oförtruten kämpe för kristna syrianer/assyrier och kaldeer i Irak. Tillsammans med sin organisation A Demand for Action har han i tio års tid varnat för vad som varit på väg att hända de kristna i irakiska Mosul, på Nineveslätten och andra ställen.

— Flyktingströmmen var inget som plötsligt uppstod, den hade gått att förutse, underströk  han vid ett seminarium i samband med att Open Doors presenterade sin statistik i Stockholm i veckan.

Svenskkyrkliga prästen Annika Borg fanns också på plats, och uttalade mycket stark kritik mot sin egen kyrka vars kyrkomöte, enligt henne, inte velat anta uttalanden i solidaritet med förföljda kristna, eller göra några offentliga fördömanden av muslimsk fundamentalism.

Problemet gäller alltså inte bara att man inte lyfter fram den kristna gruppens på många håll ohyggliga situation. Problemet är också att många i Sverige tvekar att kritisera islamisk extremism.

Samtidigt görs mycket kyrkligt påverkansarbete bakom kulisserna. Känsligt arbete man inte alltid kan tala högt om, skriver exempelvis Equmeniakyrkans internationelle koordinator Gerhard Willemsen på sin blogg.  Det är bra, men även Equmeniakyrkan kan bli bättre. För när man inte vågar kalla saker för dess rätta namn, sviker man inte bara alla de kristna som mördas och fördrivs från sina hemländer av militanta islamister, man sviker också alla de miljontals muslimer som möter samma öde. 

Rädslan för att späda på de fördomar som tyvärr finns mot muslimer i det svenska samhället, är felriktad. Ett tydligt fördömande och avståndstagande mot militant islamism och islamistiskt styrda stater, skulle kunna öka förståelsen för alla som flytt hit undan terror, våld och övergrepp. Oavsett vad de tror på.

Samtidigt har vi ett särskilt ansvar att inte stillatigande se på när kyrkor bränns, när kristna förföljs, trakasseras, diskrimineras och förföljs världen runt. Inför våra ögon pågår ett regelrätt folkmord  i Irak.

Låt oss åtminstone erkänna det.