Att sjunga tillsammans är fantastiskt givande. Det tycker inte bara änglarna. Våra liv vore verkligen fattigare utan gemensam sång. Men allt för ofta och allt för många tar denna vana för given.

 Jag lärde mig sjungandet genom att delta i församlingens liv. Efter en gudstjänst är det mer troligt att vi gnolar vidare på en av sångerna vi sjöng än att vi minns predikan. Sången och musiken i gudstjänsten skapar ett konkret rum inom kristen tradition, samtidigt som den ger tolkning av livet i dag. Diktningen och tonspråket gör också att sjungandet kan hitta längre in i våra livs dolda rum än mycken annan kommunikation.

Därför kan vi inte — som en gudstjänstledare sa nyligen — ”sjunga lite allt möjligt som känns bra”. Om sång och musik ska uttrycka vad kyrkan ”tror, bekänner och lär” behöver den få ständigt förnyad uppmärksamhet. Vad vi sjunger tillsammans i gudstjänsten, och hur vi sjunger, får inte rulla på av slentrian eller avgöras i små cirklar, rentav privata tyckanden. På motsvarande sätt som sången är gemensam, har vi också ett gemensamt ansvar för att ta fram nya sånger och möjliggöra att nya generationer lär sig både gammalt och nytt. Därför är det nu dags för en ny, mer flexibel psalmbok.

 På 1980-talet fick vi Psalmer & Sånger med 325 ekumeniska baspsalmer och en frikyrkodel med ett stort antal sånger. Problemet är att majoriteten i den senare frikyrkliga delen nu är dött gods, som sällan eller aldrig sjungs. Det försökte man råda bot på genom ett litet tillägg år 2003. Sedan har det fortsatt: Ung Psalm, Psalmer i 2000-talet, sånger från Iona Community, Brukssånger med flera. De många kompletteringarna visar tydligt att Psalmer & Sånger inte räcker till — men också att ett dynamiskt förnyelsearbete pågår. Samtidigt har ny teknik medfört stora förändringar på detta område. Först byttes psalmböckerna ut mot overhead-apparater och senare mot datorprojektorer. I många kyrkor visas nu sångtexterna på väggen eller storbildsskärm.

Vad gör det med sjungandet? Och valet av sånger och psalmer?Utmaningarna blir allt fler. Karismatisk lovsång, så kallad ”worship songs”, har blivit högsta mode i många församlingar. Sjungandet av dessa sånger ställs ofta i motsats till psalmbok och orgel. Lovsångsteam och deras musikinstrument värderas högre. Nya musikrörelser vinner snabbt insteg, till exempel Jesus Culture Music och Hillsong Church. Hillsongs låtar sjungs nu av cirka 35 000 församlingar världen över, även i Sverige. Deras ledare är övertygade om att vit poprock kan ”connecta” människan med Gud.  I mötet med denna flod av sånger, stilar och musikteologier måste vi fråga oss: Vilka ideal och vilken teologi odlas i Equmeniakyrkan för sjungandet? Vi behöver också än mer tänka sång och musik i relation till förnyelse av kyrkans gemenskap, tro och vittnesbörd. 

Frågorna om framtidens psalmbok och dess funktionalitet behöver därför få komma högt på dagordningen i våra kyrkosamfund och i Sveriges kristna råd. Det är dags att tillsätta en ny, ekumenisk psalmbokskommitté.Är en sådan folkpsalmbok möjlig i nutid? Vi måste i alla fall försöka. Vi måste sjunga oss genom vintern.För ett folk med sånger kan aldrig dö.