Bör staten utbilda präster och pastorer? Nej. Bör staten utbilda teologer? Ja. Kan teologer och pastorer utbildas samtidigt? Ja. Ska teologisk forskning bedrivas och värderas som annan humanistisk forskning? Ja.

Frågorna och svaren i anslutning till Högskoleverkets nyss offentliggjorda utvärdering av den akademiska religionsvetenskapen och teologin borde vara enkla. Problemet är att Högskoleverket (HSV) med sin utvärdering skapar osäkerhet genom att självt inte vara tillräckligt tydligt om vad man vill komma åt.
Teologiska universitetsfakulteter har med ojämna mellanrum ifrågasatts för att vara ovetenskapliga och ägna sig åt kristen och kyrklig ideologiproduktion. Den stora svenska striden om detta stod på 1950- och 60-talen. Men sedan dess har respekten för teologi som ett oberoende akademiskt studium av kristendom och livsåskådning vuxit. Flera yngre teologer har på senare år haft betydande framgångar i konkurrens om de mest prestigefyllda forskningsanslagen inom humaniora och samhällsvetenskap och tillhör de mest aktiva i kulturdebatten.

Utbildningen av präster och pastorer har skett i särskild ordning vid Svenska kyrkans pastoralinstitut och vid de andra samfundens egna utbildningsanstalter. Från mitten av 1990-talet har några av dessa ställning som statligt understödda enskilda högskolor med rätt att driva högskoleutbildning och utfärda examina. De har sedan dess med eftertanke och allvar utvecklat utbildningar som både fyller akademiska och yrkesförberedande krav och visat sig kunna hålla skolornas roller åtskilda. Under HSV:s granskningsbesök vid Teologiska högskolan Stockholm var detta tema inte ens uppe till diskussion.

När HSV nu kräver att yrkesutbildningar helt ska bort från den akademiska miljön, tar man ett helt nytt steg. Till en del har nog framför allt de anrika universitetsfakulteterna i Uppsala och Lund sig själva att skylla. Den europeiska utbildningspolitiska Bolognaprocessens betoning av att den akademiska grundutbildningen ska vara yrkesinriktad har övertolkats så att pastoralteologiska kurser har lagts in i de akademiska kandidatexamina. Om det bara skulle vara en tydlig åtskillnad mellan kurser för akademisk kandidatexamen och kurser för konfessionell präst- eller pastorsexamen som HSV nu efterlyser, finns anledning att instämma.

HSV hävdar att de teologiska forskningsmiljöerna är för små, att det borde finnas bredare religions- och livsåskådningsvetenskapliga miljöer och att religionsvetenskapen borde söka nya kontakter utanför kyrkor och samfund. Det kan man alltid hålla med om. Men HSV slår också in öppna dörrar.

Det är exempelvis anmärkningsvärt att HSV utifrån sina egna utgångspunkter formulerar sig visserligen erkännande men njuggt och utan entusiasm om den växande forskningsmiljön på THS och den utveckling av systematisk teologi som där sker i samspel med den akademiska utbildning i mänskliga rättigheter som THS varit pionjär för i Sverige.

Högskoleverket har större problem att bekymra sig för än att kyrklig inblandning kväser den akademiska friheten.

ANDERS MELLBOURN¶