Nyligen kunde man läsa i media om en pingstförsamling i Södertälje som har anslutit sig till internationella Hillsong Church med en förgrening i Sverige. Om pingstförsamlingen stod att läsa att medlemmarna fattat beslut om övergången på församlingsmöten. Om Hillsong stod att rörelsens svenske ledare Andreas Nielsen meddelat sin kyrka att Södertäljeförsamlingen nu ingår, och beskedet togs emot med jubelrop. Troligen var församlingsmötet i Södertälje det sista tillfället där dessa pingstvänner kunde ge uttryck för sin uppfattning genom att rösta.

Det är lätt att rada upp fler exempel på att föreningsmodellen överges inom svensk frikyrklighet och ersätts av hierarkiska eller byråkratiska modeller. Hur ska man till exempel tolka nyheten i denna tidning (Sändaren nr 40) att teologiska kommittén i Equmeniakyrkan – som utses av kyrkostyrelsen – ska läggas ner och ersättas av ett råd som kyrkoledarna (benämnda ”det andliga ledarskapet”) utser utifrån sina behov!?

Föreningsmodellen är betydligt äldre än folkrörelserna i Sverige. Exempelvis organiserades möten inom den radikala reformationen på 1500-talet, där varje medlem hade inflytande och där en form av konsensusbeslut togs. Förebilden för dem var koncilierna i den tidiga kyrkan. För Sveriges övergång till ett demokratiskt land betydde denna nu förkättrade föreningsmodell mycket för folkrörelserna.

Dessa stora folkrörelseprojekt är över, och vi börjar nu inse i Sverige och i andra länder att demokrati och demokratiska värden inte är något självklart eller en medfödd färdighet. Delaktighet, ansvarstagande och kritisk prövning måste ständigt övas upp, läras och reflekteras för att det ska fungera. Annars tar mörka krafter över och inför ”lag och ordning”, men då på bekostnad av det gemensamma bästa och varje människas värde och värdighet.

Att väckelsen nu är historia för äldre frikyrkoförsamlingar behöver inte innebära att föreningsmodellen är passé. Dess grundprinciper och strukturer kan tillämpas dynamiskt och konstruktivt i en ny tid med andra förutsättningar. Att organisera en församling som förening står inte heller i motsats till den växande teologiska insikten i frikyrkorna att man är kyrka och inte förening.  Så i stället för att tänka ”kyrka eller förening” kan vi tänka att ”kyrka fungerar bra som förening”.

Förståelsen av vad en kristen församling är ska inte reduceras till sin organisatoriska form. Dess uppdrag och identitet hör ju samman med uppenbarelsen i Jesus Kristus. Varje kristen församling är därför Guds församling och Kristi kropp i världen. Och för att denna stora kallelse ska bli förverkligad och inte bara bli fina ord eller en romantisk känsla, måste en församling organisera sig så att man får strukturer och styre för sin verksamhet och gemenskap. Kyrka ligger ju på ”inkarnationslinjen”, där Guds befriande kärlek ska synliggöras och förkroppsligas.

Styrkan med föreningsmodellen är det starka inflytande och möjligheter till engagemang som varje medlem får. Modellen stimulerar också samarbete och aktivt deltagande i möten av olika slag, vilket motsvaras av frikyrkliga dygder som delaktighet, frivillighet och lekfolkets omistliga medverkan i allt församlingsliv.

Till detta kommer att föreningsmodellen tränar oss i det demokratiska hantverket: man lär sig att begära ordet och vänta till dess man får det. Man lär sig att svara med ja eller nej när ordföranden frågar om beslut kan godkännas. Svarar man med nej är det lämpligt att ha ett alternativt förslag.

Föreningsmodellen har fostrat hundratusentals kristna att främst inte se till sina personliga intressen utan att bidra med det som är bra för andra. ”Föreningen” bygger nämligen gemenskap som inte är en scen för soloartister utan ett ömsesidigt samspel. I den meningen är ”förening” en bra svensk översättning av det bibliska ordet koinonia, delaktighet.

Vi var många som sökte efter ett alternativ till föreningen, ofta utifrån samtidens ideal. Vi har drömt om nätverk, husförsamlingar, projekt, apostoliskt ledarskap, stiftelse och så vidare. Otaliga organisationsskisser har ritats för att finna en ny organisation av ”kyrka som kyrka”. Men än så länge har som sagt inget alternativ visat sig bättre i praktiken än föreningsmodellen.

Lovad vare den dynamiska ”föreningen”, den ansvarskännande ”föreningsmänniskan” och den livliga ”föreningskristendomen” som gör att kyrkan idag uthålligt kan förverkliga sitt uppdrag och sin identitet – och själv bli förvandlad till en utgivande, ansvarstagande, öppen och samverkande kultur i samhället.