Equmeniakyrkans  kyrkokonferens  beskrivs ibland som Sveriges största ombudsmöte.

Ändå är det rätt få utanför den närmsta vänkretsen som känner till att denna kyrkans generalsamling ens existerar.

Man skulle ju kunna tycka att ett så stort möte skulle bevakas av allmän-media på samma sätt som  Folkpartiets eller Kristdemokraternas samlingsdagar.

Men det blir sällan mer än en notis eller två i lokalpressen. Trots de ständiga och optimistiska utropen om att allt fler blir kristna och att kristen tro nu äntligen ses som rumsren, betraktas kristna i allmänhet, och frikyrkliga i synnerhet, fortfarande som tämligen udda.

Den så kallade påkristningen av Sverige är en sanning med stor modifikation. Mycket stor.En enstaka Marcus Birro på barrikaderna. En Göran Skytte, lika entusiastiskt gudsfruktande som en gång Maodyrkande, väcker väl viss uppmärksamhet. Men knappast som representanter för en allmängiltig kristenhet. Det blir liksom inga hullingar att fästa i världen därute.

Som om vi fortfarande lever i parallella världar. I ett vi och ett dom.

Politiken och kyrkan delar utmaning för att nå bredare, skrev Carl-Henric Jaktlund i  Dagen för ett par veckor senare.

Så sant. Kommunikation är allt i dessa dagar – som denna ledarsida så gärna och ofta påpekar. Därvidlag hjälper kyrkan sig själv när hon sträcker ut en hand åt tiggande romer, hjälper skolbarn med läxläsning eller arrangerar språkkafeer. När kyrkan vänder sig utåt får hon ett ansikte som även en kyrklig analfabet kan känna igen och uppskatta.

Men kyrkan är mer än sina sociala delar och arbetet med att kunna presentera en något så när teologiskt enig kyrka i ord och handling är viktigt. Visst ska vi ventilera frågor som berör oss. Som gudstjänstkläder, försäljning  av kyrkolokaler eller namnfrågan.  Så länge dessa, trots allt tämligen marginella frågor, inte tillåts ta överhanden.

En historisk tillbakablick visar tydligt att många av de frågor som för hundra år sedan tillmättes närmast oöverskådlig vikt, orsakade uteslutningar och kyrkosplittring, idag krympt till lustiga krumelurer i marginalen.

Idag, när människor i gemen inte känner till hur många Moseböcker det finns, eller vilka kyrkans sakrament är, måste den teologiska grunden vara tydligt gemensam för en kyrka där vardagsmänniskor med en tro, möter vardagsmänniskor utan tro. Där handlingar visar vägen till evangelium.

Här har förstås den lokala församlingen sin självklara och viktiga uppgift.  Alla lokala församlingssammanslagningar och samarbeten, som i stor utsträckning fanns långt innan Equmeniakyrkan blev till.

Naturligtvis kan och ska de vara olika. Ge uttryck för sin bygd, sin omgivning och sina medlemmar Men det behövs en gemensam teologi som inte fritt kan tolkas efter eget godtycke och smak i varje församling,

Det måste finnas en gemensam syn på dop och medlemskap, som ändå tillåter både vuxen- och barndop. En gemensam syn på homosexuellas rättigheter, en fortsatt utveckling av församlingarnas mångkulturella arbete. En gemensam syn på begreppet folkkyrka kontra medlemskyrka.

En gemensam plattform varifrån vi kan sprida våra rötter. En gemensam kyrka.