Konfliktforskaren Göran Agrell påstod i radioprogrammet Filosofiska rummet den 3 maj att ”ett tredje världskrig är här”. Även om många ryggar tillbaka inför benämningen, hävdade Agrell att en ny typ av globala konflikter, som drabbar oskyldiga i mängd, smugit sig på. Påven Franciscus hade nyligen samma budskap under sin rundresa i Sydamerika.

Var det detta som Samuel Huntington förutsåg för tjugo år sedan, när han skrev om ”The Clashes of Civilizations”? Alltså ett slags civilisationernas krig som skulle utmana västerlandets dominans. Har hans profetia varit självuppfyllande? Vi tycks nu leva i uppgörelsernas tid, vilket förklarar ett växande bruk av apokalyptiska motiv och domedagsspråk. Retoriken i Islamiska staten (IS) är helt präglad av detta.

Fakta stöder Huntingtons tes. Militärutgifterna har skenat iväg. Varje dag spenderas globalt ofattbara 4,8 miljarder dollar. På tio år har Kinas militärutgifter ökat med 170 procent.  

Situationen har ej förbättrats i Ukraina, IS:s terror fortsätter på olika håll, och krigen i Syrien och Nigeria eskalerar. Trots FN, trots allt bra fredsarbete och trots alla fördrag, har världen mer vapen, mer avancerade än någonsin, och mer aptit för militära lösningar.

Aktivisten Malala uppmärksammade detta vansinne när hon manade världens länder att under fem (!) dagar satsa militärutgifterna på utbildning. Det skulle ge fri skolgång för alla barn i tolv år.

Budskapet från olika håll är att vi har all anledning att vara rädda. Hotet om ett annalkande krig legitimerar nu vapenrustning, nya kontrollsystem och ”kriget mot terrorism”. Ingen behöver längre söka andra lösningar. Därtill bjuds vi alla att dyrka staters och unioners styrka och hårda tag. Baals-guden vördas överallt.

Den nya Kd-ledarens tal under Almedalsveckan var ett sorgligt exempel på detta. Busch-Thor vill kunna döma svenska IS-krigare till livstids fängelse för landsförräderi. Sådana förslag gynnar bara mer rädsla. Och vördar styrkan.

Vilka alternativa hållningar finns det då i vår tid? I ett hårdnande klimat behövs en stor dos eftertänksamhet så att vi inte blir rädda och upphör att älska vår nästa. Inte minst behövs civilkurage att vägra rådande tankar som de enda möjliga.

Jag deltog nyligen i en konferens på Cypern om förändringarna i arabvärlden. Den var anordnad av ett kristet nätverk (CAFKOW), som vill vara ett forum för samtal om utmaningarna. Forskarna som medverkade gav viktiga bidrag till att bättre förstå de politiska, kulturella och religiösa förändringarna. Det som framför allt slog mig under konferensen var längtan hos de unga från arabvärlden att finna alternativa sätt att tänka och handla.  

Samtalen fokuserade på det civila samhället och kyrkan som ett livsnära samhälle i världen. Där blir utmaningarna mer greppbara. Där avslöjas falsk tilltro till styrkan, till stora system och ”utveckling”. Där tränas man att ta personligt ansvar.

”Vårt uppdrag är att vittna om en annan världsordning, även om det innebär lidande”, sa en teolog på konferensen. För kyrkan står Fredsriket i centrum och inte ”civilisationernas kamp”. Vi behöver därför finna en hållning till krig och hot som inte ger rädsla utan mer kärlek i handling.