För låt oss inte glömma att USA är en förbundsrepublik där presidentens makt ofta är större på börsen och i världen än på hemmaplan där han måste dela makten med både kongressen och delstaterna. Dessutom har dessa delstater samma fördelning som Washington D.C. mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. Därför är nog viktigare för amerikaner i gemen vem som flyttar in i guvernörsresidenset, vilka som röstar i delstatsparlamenten, vem som ges makt över klubban i delstatens domstolar och vilka som får representera delstaten i det federala parlamentets båda kammare. Om vi då flyttar blicken från Vita huset till dessa val är plötsligt bilden varken lika tydlig eller lika becksvart. 

I fyra delstater röstade medborgarna igenom höjda minimilöner och i tre delstater införs nu hårdare vapenlagar. Samtidigt har starka kvinnor och ofta marginaliserade minoriteter getts röst och makt. Exempelvis valdes Kamala Harris in som den första indisk-amerikanska och den andra afrikansk-amerikanska kvinnan någonsin i den federala senaten. Där kommer hon representera väljarna i Kalifornien tills hon om jag får gissa nomineras till demokratisk presidentkandidat. En annan ny stjärna är Thailandfödde Tammy Duckworth från Illinois som blir den första kvinnan med funktionsnedsättning i Representanthuset och de är inte ensamma. Antalet kvinnor i kongressen som tillhör etniska minoriteter fyrdubblades i valet. Dessutom röstade väljarna i Oregon fram Kate Brown som landets första öppet bisexuella guvernör.

Tittar vi till slut på den demografiska utvecklingen för USA pekar den mot nya segrar för Demokraterna. Om unga amerikaner varit ensamma i valbåsen hade Clinton vunnit 48 delstater och i presidentvalet hade de facto den liberala demokraten överlägset fler röster generellt än den högerpopulistiska republikanen, men ack dessa elektorer. Hillary Rodham Clinton kanske förlorade slaget men knappast striden om värderingarna. Kort sagt finns det hopp om en ny gryning i Amerika. 

Philip DeCroy