Vem i hela världen kan man lita på, sjöng Hoola Bandoola band en gång i tiden, det är fortfarande en högaktuell fråga. För pressfrihet och  yttrandefrihet, har försämrats drastiskt i hela världen på senare år.

Makten över orden blir allt viktigare. Därför tystas journalister med alla tillgängliga medel. Tidningar läggs ner, tv-kanaler slås igen. 

Nyligen tystade turkiska myndigheter landets största tidning, Zaman, liksom den engelskspråkiga Todays Zaman, känd för sina kritiska inblickar i vad som egentligen händer i Turkiet. 

Ryssland har nyligen antagit flera lagar som begränsar press- och yttrandefrihet. Här, precis som i Turkiet, motiveras inskränkningarna med omsorg om nationens säkerhet. Och det är inte bara så kallad gammelmedia som drabbas. Ryssland är redan i full färd med att blockera nätet, inklusive IP–telefoni och Skype. Kina är, som vi alla vet, redan där.

Det är lätt att luta sig tillbaka och tänka att i dessa globaliseringens tidevarv så läcker informationen ut i alla fall. Och visst är det så. Men det är styckevis och delt. Den samlade, kritiska, bedömningen kan fortfarande mörkläggas. Den dagliga rapporteringen, bakgrunden och analyserna av utvecklingen i ett visst land går så lätt förlorade.

Och det handlar inte bara om att blockera icke-önskvärd information. Det handlar än mer om att pumpa ut sin egen variant av sanningen. Zamans kritiska röst må ha tystnat. Men tidningen finns kvar och kommer fortsättningsvis att skriva sådant som makten godkänner.

Även här har Ryssland gått före. Tv–kanalen Russia Today, fick nyligen en starkt utökad budget, liksom nyhetsbyrån Rossija Segodnja, Ryssland i dag. Bägge två står staten nära.

President Putin använder sina tama tidningar och pressbyråer till att forma en alternativ verklighet, inte minst gentemot sina egna medborgare. Desinformationen om kriget i Syrien går på högvarv.

Informationskriget förs alltid, överallt. Också här hemma, där vi tror på att demo-kratin ska vila på en mångfald av olika röster. Det är därför vi har presstöd, som är så viktigt idag när utvecklingen tycks på väg käpprätt åt fel håll.

Nej, det här handlar inte om nättroll och cyberförföljelser, utan om den offentliga debatten i radio och tv, där självrättfärdiga, oftast unga, människor, numera ogenerat säger saker i stil med: nej, du får inte yttra dig, för du är, och har, fel. Det sades i radio för några månader och riktades just den gången mot entrepenören Bert Karlsson. Den unga fick dånande applåder, eftersom hon framfört rätt åsikter, Bert Karlsson fick aldrig möjlighet att framföra någonting alls. Programledaren ingrep inte.

Balansgången är förstås svår. Nödvändigheten av att markera mot avskyvärda åsikter måste ständigt viktas mot friheten att faktiskt uttrycka mindre tilltalande uppfattningar, utöva främmande religioner, eller ägna sig åt underliga kulturella sedvänjor.

Hur mycket kan man acceptera? När säger man stopp? Och varför ska man sätta stopp?

Jag har hört en forskare säga att vi alla måste vara ense om en rad grundläggande värderingar för att överhuvudtaget kunna föra en debatt.

Faktiskt så är även den tanken farlig. Därför att demokrati bygger på frihet, inte förtryck.

Att tänka rätt är stort. Att tänka fritt är större. Så är det faktiskt.