När Dag Hammarskjöld dog i en mystisk flygolycka för 50 år sedan hade Förenta Nationerna och dess generalsekreterare en aktning och ställning som aldrig tidigare eller senare. Företrädaren för världsorganisationen var en ledare i världen bredvid stormakternas presidenter och
regeringschefer. Med Hammarskjöld som generalsekreterare kände svenskarna att Sverige hade fått en roll och ett särskilt
ansvar i världspolitiken.
Till sin bakgrund var Dag Hammar-skjöld akademisk ekonom och klassisk ämbetsman. Oväld, objektivitet och plikt-trohet var hans ledstjärnor. En offentlig tjänsteman skulle stå i tjänst åt det allmänna bästa, fri från partsintressen. När den socialdemokratiske statsministern utsåg Hammarskjöld till statsråd 1951, krävde den nye regeringsmedlemmen en protokollsanteckning att hans roll skulle vara strikt opolitisk.

Det var också en neutral tjänsteman stormakterna sökte som generalsekreterare för FN två år senare. Kalla krigets motsättningar lamslog då världsorganisationen, och säkerhetsrådet fick inte spela sin tänkta roll som ansvarigt för internationell fred och säkerhet. Dag Hammarskjöld förblev en oväldig ämbetsman som FN-chef, men inte så som stormakterna tänkt sig.
Under rader av konflikter till följd av dåtidens avkolonisering såg Dag Hammar-skjöld som sin och FN:s uppgift att värna små stater från stormakternas inblandning. Han tog initiativ till FN:s särskilda fredsbevarande truppinsatser i konflikt-områden där inte minst svenska soldater hade till uppgift att opartiskt upprätthålla ordning och hålla stridsbenägna åtskilda. Även om säkerhetsrådet de senaste 20 åren återtagit en del av sin ursprungligen tänkta roll består i grunden Hammar-skjölds modell för FN ännu i dag.

Med Hammarskjöld som generalsekreterare fick också Sveriges alliansfrihet en högre mening. Efter andra världskrigets isolering och föga ärevördiga neutralitet kunde Sverige nästan på FN-chefens personliga uppdrag utöva inflytande och vinna respekt för sina insatser långt mer än vad som var brukligt för ett land av Sveriges storlek. Det finns en linje från Hammarskjölds neutralitetsideal till skydd för de små staterna till Olof Palmes mer ideologiska solidaritetspolitik med tredje världens småstater ett årtionde senare.
Dag Hammarskjölds tro på en oväldig högre tjänst till allas bästa var också en kristen bekännelse. Den var inte obekant under hans levnad men framstod än klarare när den i en skrivbordslåda funna tankeboken Vägmärken gavs ut två år efter hans död. I Hammarskjölds tro är kallelsen till tjänst och efterföljelse det viktiga. Att fullgöra sitt uppdrag är att följa Jesus. Mystiken ger de djupare insikterna.
Under det religionskritiska tidiga 1960-talet väckte Hammarskjölds tro förbryllande anstöt. Med sin kallelsebetoning beskylldes han för att ha en övermänniskosyn och uttrycka en unken svärmisk tro på att vara utvald och utkorad. Men om Hammarskjölds tro är anstötlig, är det nog på det sätt som evangeliet säger att en tro ska vara.

ANDERS MELLBOURN¶