Säkerhetspolitik ändrar man bara på sedan den misslyckats. Den svenska neutralitetspolitiken har i nästan 200 år tjänat sitt syfte — att hålla Sverige utanför krig. Det har varit en lyckad politik trots eftergifter mot Nazityskland under andra världskriget eller fördolt militärt USA-samarbete under kalla kriget.
Därför har den svenska utrikespolitiska linjen legat fast under 20 år efter det kalla krigets slut. Den har fått råda alltigenom inträde i EU, hjälp till de baltiska staterna att komma in i både NATO och EU, deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, militära insatser med NATO i Bosnien och Afghanistan och solidaritetsdeklarationer till våra grannstater om de skulle utsättas för hot.
Även om vi kan vänta oss ett högt tonläge vid dagens utrikespolitiska debatt i riksdagen, så finns egentligen fortfarande en grundläggande enighet mellan partierna om den här politiken. Men på flera punkter stämmer inte längre politiken så som den motiveras.

Under det kalla kriget blev det naturligt och en stolthet för det alliansfria Sverige att hålla FN med fredsbevarande trupp i krishärdar. Sverige kunde visa upp en aktiv utrikespolitik och att alliansfriheten inte var detsamma som att hålla sig undan.
Nu gör Sverige mycket små direkta FN-insatser. Däremot har vi engagerat oss stort i vad som kallas internationell krishantering, visserligen med FN-mandat men som en del av EU- och nu även NATO-operationer. Krishanteringen har också, inte bara i Afghanistan, visat sig betyda krigföring. För att göra detta möjligt har den militära utbildningen i grunden förändrats och värnplikten avskaffats.
För att upprätthålla alliansfrihetens trovärdighet och imponera på omvärlden byggde Sverige under lång tid upp en omfattande egen vapenindustri, till och med av stridsflygplan, för att göra oss oberoende av import från stormakterna. Vad vi än tycker, fanns en logik i detta. I dag finns bara en gemensam internationell marknad för krigsmateriel kvar, där Sverige skulle kunna ”köpa från hyllan” utan säkerhetspolitiska hämningar. Svenska vapenföretag har köpts upp av internationella koncerner och konkurrerar bland alla andra.

För svensk allmän opinion som sedan länge lärt sig att vara stolt över en svensk politik för fred, utveckling och mänskliga rättigheter håller både det militära försvarets utveckling och vapenexporten på att bli alltmer främmande.
Till alliansfriheten har över huvud taget hört att Sverige ska vara en självständig röst i världen, med hög egen profil framför allt i FN. Sedan 1995 är Sverige medlem av EU. Det är på ett plan nu allt mindre omstritt. Att delta i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ger nog ibland till och med större möjligheter att påverka än att ropa ensam. Men för den skull har många svårt att förstå att Sverige gör någon skillnad när EU:s stora dominerar scenen och den svenske utrikesministern visserligen alltid är på plats men ändå i en biroll.
Säkerhetspolitiken har fortfarande inte misslyckats. Men den är inte vad den säger sig vara.

ANDERS MELLBOURN¶