Om någon skulle få mig att börja läsa Bibeln, så inte trodde jag att det skulle vara du! Ungefär så introducerades författaren Jonas Gardell av tv-programmet Babels programledare Daniel Sjölin häromveckan. Även Sveriges Televisions litteraturprogram skulle som alla andra kulturprogram i radio och tv, och som alla tidningarnas kultursidor, naturligtvis göra sin Gardell.
Få svenska böcker om Jesus, om ens någon, har någonsin lanserats med sådana marknadsföringsresurser och på kort tid rönt en sådan uppmärksamhet som hedersteologidoktor Gardells digra bok där han väver samman såväl klassisk som sentida bibel- och Jesusforskning med sin egen tolkning och egna resonemang.
Varje intervju tycks utveckla sig i samma riktning, från några inledande kommentarer om att den historiske Jesus, mannen från Nasaret, kanske egentligen inte var så vacker och bildskön (vem har påstått det?), till ett samtal om nåd, kärlek och förlåtelse. Gardell hade inte heller pratat många minuter där i studiosoffan i Babel förrän programledare Sjölin förvånat konstaterade, att ”nu låter du som en frikyrkopredikant”, varpå Gardell snabbt svarade, som han nu ofta gjort: ”Ja, jag är en frikyrkopredikant.”
När en av Sveriges mest kända författare, artister och provokatörer skriver en bok om Jesus och säger sig vilja göra upp med en förvanskad bild av den kristna trons centralgestalt är det en händelse som alla som är intresserade av den kristna kyrkans nutid och framtid måste förhålla sig till. Så vad ska vi göra med denne Gardell och hans Jesusbok? Är han en avfälling eller reformator, en villolärare eller en predikant? Med vilken märkning bör han etiketteras?
Livets Ords Ulf Ekman var snabb med att avfärda Gardell som hädare. Den kritiken var väntad, ja Gardell själv skulle sannolikt ha blivit förnärmad om den inte dykt upp. Från en nästan enig kritikerkår på tidningarnas kultursidor kommer däremot positiva omdömen. Många imponeras av Gardells gedigna akademiskt präglade studium av såväl bibel som teologisk litteratur och flera recensenter är ärliga med hur de personligen berörs av författarens vilja att förmedla bilden av en kärleksfull Gud. ”Gardells Gud är drabbande, in i hjärte-roten”, konstaterar Smålandspostens recensent, medan Norrbottenkurirens skriver att Gardell förmedlar styrkan i Jesu budskap med ”en övertygelse som borde röra den mest inbitne ateist”.
De mer teologiskt kompetenta recensenterna, som skriver i exempelvis Sändaren, Kyrkans Tidning och Dagen, kommenterar Om Jesus med uppskattande respekt, men också med invändningar av skilda slag, något annat vore otänkbart från akademiskt skolade kritiker.
Och vi andra, som ännu inte hunnit, eller kanske aldrig kommer att läsa Gardell – vad ska vi tänka och tro? Med tanke på det stora Jesusintresse som Jonas Gardell uppenbarligen har väckt, och som i Babelredaktören Sjölins fall innebar att han öppnade sin bibel, bör man från kyrkornas sida naturligtvis välkomna Om Jesus. Gardell är inte den förste som försökt riva ner kyrkostrukturer och teologiska utanverk för att peka på den verklige, den älskande och bekräftande Kristus. Varje väckelsepredikant har samma uppdrag. Om detaljerna kan vi träta – men uppdraget är detsamma. Att tala om en Gud som älskar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR