I romanen Chinese Alice, eller Alice: mellan två världar, som den svenska titeln lyder, skildrar författaren och historikern Pat Barr ett kinesiskt handelshus. Ett av de få, som i det slutna Kina under 1500- och 1600-talen, hade tillåtelse att göra affärer med väst.

Huvudsakligen handlade man med ett enda företag i England, och en stark och respektfull vänskap utvecklades mellan de bägge familjedynastierna, till dess handeln avbröts.

I boken, som inte är dokumentär, men bygger på långvariga studier, och historisk kunskap, av livet i det kejserliga Kina, får vi ta del av familjens liv bakom de höga murar som utmärkte ett kinesiskt högre-ståndsliv. Här firades alla högtider under rituella former, och till dessa ritualer hörde att då och då plocka fram och läsa högt ur de gamla breven från de engelska vännerna. Att hundratals år passerat, att vare sig brevskrivare eller mottagare längre var i livet, tycks inte ha spelat någon roll, och när Kina i början av 1900-talet återigen öppnas upp mot väst är det självklart att familjen åker i väg och söker upp vännerna i väst.

Den där långsiktigheten, om än fabulerad i detta specifika fall, präglar Kina än idag. Till synes utan anledning, ger Kina generösa lån och hjälper till med infrastruktur över snart sagt hela världen, utan att begära något i utbyte. Några krav på mänskliga rättigheter, demokrati och annat som västliga länder villkorar sin hjälp med, ställs inte heller.

Kinas långsiktiga strävanden mot ett ekonomiskt världsherravälde är knappast någon hemlighet. Hundraårsplaner inget konstigt. Det har sagts officiellt åtskilliga gånger till alla som förmått lyssna.

Men västerländsk demokrati, och kultur, fungerar inte så, utan utmärks tvärtom av snabba kast och krav på omedelbar behovstillfredställelse. Så medan Kina planenligt fortsätter att bygga inflytande i snart sagt alla fattiga länder, ägnar vi andra oss åt dagspolitiken.

Trots detta är modeorden för dagen som bekant, långsiktighet och hållbarhet. En mängd varor och produkter sägs vara ekologiska, kravmärkta och certifierade både hit och dit. Men de stora problemen gör man mindre åt. Det är business as usual och världen rullar vidare som om ingenting hänt.

Men det har det ju. Och det vet vi. Liksom varenda politiker vet. Och de flesta väljare. Opinionsanalytikern Martin Uvel presenterade exempelvis i våras en undersökning som visade att 74 procent av väljarna menar att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt att lösa de problem människor ser i sin vardag, (GP 15/8)

De allra flesta väljare är också så insatta och pålästa att deras vardag inte bara innefattar den egna familjen och kvarteret, utan också både omvärld och framtid.

Det var påfallande att alla medverkande i Vårgårda Möte tyckte det var så skönt att ”gå på djupet” och ”tala framtidsfrågor”. Och visst är både vi journalister, och politikerna, skyldiga till att det blir så lite av den varan i vardagslag. Vi journalister kanske kan sluta att begära sekundsnabba och enkla svar om komplicerade skeenden och politikerna sluta att, på ett närmast skrattretande sätt, skylla på varandra och andra. Samt sluta att lägga kortsiktiga småförslag som man hoppas ska inhösta röster.

Här kommer några mer långsiktiga frågor som kräver svar:

Migrationspolitiken- på lång sikt. Hur mycket kommer den att kosta? Hur ska den hanteras? Hur gör vi i fortsättningen? Flyktingströmmarna i världen väntas öka- inte minska.

Samtliga partier säger att civilsamhället-och kyrkan - har en oerhört viktig roll att spela i framtiden. Hur tänker de underlätta det arbetet?

Hur går det med vapenexporten? Med biståndet?

Hur arbeta för en bättre miljö- på lång sikt? Mänskligheten står inför ett existensiellt hot – men först nu, efter århundradets varmaste sommar, och i valrörelsens elfte timme, tas frågan upp i någon större utsträckning.

Men partierna lägger förslag om dubbdäcksfria gator eller skatt på storköp med bil. Och- avgiftsfria idrottsskolor-inte att förglömma-.

Ingen tar upp alla nya gallerior och köpcentrum som underblåser köphysterin medan våra stadskärnor dör. Det talas inte mycket om utfiskningen av Östersjön. Ingen föreslår reglering av de jättelika kryssningsfartyg som är ett större hot mot miljön än den samlade stockholmstrafiken.

Listan kan naturligtvis göras mycket längre. Och små steg för också utvecklingen framåt. Nya sköterskor, nya lärare, ny LSS- lag och mycket annat behövs. Men såhär i valtider behövs också visioner. Konkreta visioner och förslag på grundläggande förändringar.

Lite mer konkret alltså än att ”försvara friheten” eller ”ett tryggt Sverige”.

Valet handlar om vår vardag. Men också om vår framtid. Och om vår omvärld. På lång sikt.