Intresset är stort för vad ledare faktiskt utövar, det vill säga ledarskap. Böcker, kurser och metoder är legio. De återkommande nyckelorden är framgång, effektivitet och utveckling.

För en kristen församling behövs dock ett annat tänk och andra ideal. Men hur befrias vi från allt vi tror oss veta om ledarskap och organisation så att vi kan överraskas av det totalt annorlunda gudsriket — som samtidigt något i allra högsta grad verkligt och möjligt? 

I församling leder en ledare i ett uppdrag. Det är inget vanligt jobb, och församlingen är inget företag. Här är uttrycket — gestaltningen — mer avgörande än framgång, och trons språk mer nödvändigt än effektivitet. Här betyder förvandling något annat än utveckling. 

Eftersom kyrkan är Kristi kropp, och Kristus framställs som barnet ”som leker inför Guds ansikte” (Ords 8:30f; Kol 1:15f), kan vi se varje församling som lek, där vi på fullaste allvar leker en annorlunda värld. Här behöver ingen dölja vilka de är. Den störste är den minste, den förste den siste. Här uppstår samhälle byggt på delande och inte på storhet och styrka. 

Kyrka som lek hjälper oss också att se att dess ledare är clowner som genomskådat illusionerna i världen och säger som det är: 

Kejsaren är naken! De ger oss befriande skratt över all vår fåfänga strävan. Och genom att inte ta sig själva på för stort allvar, gestaltar de vårt beroende av varandra och Gud. 

Ulf Bergsviker satte ord på dessa paradoxer i Sändaren förra veckan (10/2016). Uppdraget som pastor och diakon är inte att vara församlingen till lags utan att gå före som föredöme ”och låt svagheterna, osäkerheterna och ängsligheterna … bli transparenta tillsammans med den kyrka man leder”.

Så här års intensifieras rekryteringen av nya pastorer och diakoner inom Equmenia-

kyrkan. Viktiga tillfällen är Öppet hus på Teologiska högskolan Stockholm och de särskilda Kallelsedagarna. Avgörande är också mångas böner om att Gud ”sänder arbetare till sin skörd” (Matt 9:38) och söndagens 

offerdag för utbildningarna. 

I skolningen av ledare för Kristi kyrka måste frågan ställas om vad som är ”bildningssidan” i detta? Vad behövs alltså, ut-

över formell akademisk kompetens, för att kunna leda en församling? Frågan spetsas ytterligare om församling är de som samlas för att manifestera en verklighet med helt andra typer av relationer – där ingen längre är jude eller grek, rik eller fattig. 

Bildning är frigörelseprocesser, där poängen är varken statens eller arbetsmarknadens väl utan individens emancipation — att bli till som människa, utveckla en personlighet. Sedan Wilhelm von Humboldts banbrytande bildningsideal på tidigt 1800-tal har det handlat om att bygga upp människans förmåga att relatera till omvärlden. Ge henne en inre kompass. Hitta sitt ”jag”, den egna självbilden och en inre trygghet som andas empati och öppenhet i möten med andra. 

Blivande pastorer och diakoner behöver få göra bildningsresor till ett sådant etos. Såväl kallelsen som uppdraget har ju en djupt personlig karaktär. I pastors- och diakonutbildningarna finns det därför retreater, samtal och andlig vägledning som stöder ett sådant växande hos var och en. 

Men detta räcker inte. Bildning för ledare i församling och kyrka stavas också ”offer” och ”martyrium” i Bibeln och i kyrkohistorien. Så här i fastan har vi hört budskap från kyrkans herre som betonar att ”vetekornet blir ett ensamt korn (läs: ensam ledare) om det inte läggs i jorden och dör”. Men genom utgivandet blir det en stor skörd (läs: församling). En god herde ”ger sitt liv för sina vänner”.  

En ledare i församlingen ska alltså vara beredd att betala vad det kostar att göra världen mer mänsklig, det vill säga att gå den andra milen och vända andra kinden till. Därför måste ”bildningssidan” i skolningen av pastorer och diakoner också ge frigörelse från moderna föreställningar om yrke, roller, anställningsförhållanden, trygghet, karriär och så vidare. Utmaningen är att få ett nytt synfält som gör att man ser och tar ansvar för helheten. Ett slags frihet som är bortom ”jag”. En kallelse.

För denna bildning till sitt ”vi” saknas det idag ett levande teologiskt språk. Dessutom är friktionen stor i relation till vår tids ledarideal och livsmönster. Ändå är denna emancipation till offer avgörande för en kristen församling, därför att här är ledare inte bara ”jag” utan också ”vi”. En ”herde” (pastor) förkroppsligar vad en massa ”får” är — de är en ”hjord” (församling) som strävar efter enhet i mångfald. En diakon förkroppsligar vad en massa enskilda kristna är — ett tjänande gudsrike i samhället.