Jimmy Loord? Ja! Gustav Fridolin? Här! Elisabeth Svantesson? Hon är inte här, någon säger att hon gömt sig hos en godhjärtad familj utanför Kabul. Den senaste veckan har hon haft svår hosta men vågar nog inte söka läkarhjälp. Vi får glömma henne och gå vidare. Roland…Utbult, stämmer efternamnet? Ja! Uuutbööllt…Det var ett märkligt namn säger polisen som fått uppdraget att ro utvisningen i hamn. Alice Bah? Hans Eklind?

Igår slog en självmordsbombare till mot Stockholm igen, men enligt invandringsbyrån ska det vara säkert att åka tillbaka. Trots hot om inbördeskrig, förföljelser, svåra trakasserier. De svenska byråkraterna har flyttat fram sina positioner och den som inte följer paragraferna straffas resolut och utan pardon i folkets domstol.

Muslimer och religiösa på annat än det byråkratiska sättet, är inte önskvärda. Men det ska vara säkert säger de, trots att Turkmenistan och Uzbekistan precis stoppat utvisningarna till Sverige. Afghanistans utrikesdepartement har också varnat sina invånare att åka dit. Byråkraterna kan ses i youtubeklipp där de skriker högt om hur de som inte bekänner sig till deras tro, eller lever i vad de kallar synd, måste väck. Den som konverterat och har gått i en afghansk moské kan troligen inte räkna med att mötas med mildhet där hemma.

Men invandrarbyrån misstänker att en del av de här svenskarna som nu blivit muslimer, gjort en slug strategisk manöver för att få stanna. Så klarar de inte byråns korantest är det ajöss.
Andreas Carlsson heter en konvertit som inte kunde ett enda namn på Mohammeds fruar. Därför är han näste man att sätta sig på bussen som ska köra ut till det färdigchartrade planet.

De flesta ombord har inte bott i Sverige på länge, om alls. De hör nämligen till en grupp människor som aldrig gillats av byråkraterna, förföljts i sitt hemland, och därför bott i exil i Finland. Men inte heller där har de varit önskvärda, fått jobba för låga löner och under hård press. Nu sitter de på planet på väg mot noll. Här finns ingen som tar emot, ingen som vet var de ska kunna ta vägen. Några engagerade afghaner har samlats för att protestera mot att svenskarna som kommit med i deras moskéer nu ska resa. Mer än så verkar inte gå att göra. Skrika och protestera. Skyltarna ligger kvar när planet lyfter.

Hänger ni med på poängen här?
Det. Kunde. Varit. Vi. Det kunde varit tvärtom.

Det kunde till och med varit kristna svenska riksdagsmän och kvinnor, i en annan tid om världen haft en annolunda gång. Nu är den absurda historien ovan helt omvänd. Kristna konvertiter (och andra utsatta grupper) utvisas i detta nu till krigs- och krisdrabbade Afghanistan, på ett sätt som inte är värdigt.

Många där ute, både i våra församlingar och i övriga civilsamhället gör ett oerhört jobb. En del i den utsträckning att både ork och ekonomi har blivit lidande. De har sått in i evighetens mark med sina hjärtan, och det måste vara dem som en av Bibelns svårare passager vid domssöndagen handlar om. Där Jesus fritt översatt säger; ”Ni såg mig hungrig och gav mig mat, törstig och gav mig att dricka, naken och gav mig kläder. Välkomna hit upp till mig”

Men det fanns också de som inte gav några kläder eller något att dricka till dessa ”mina minsta bröder – de som är jag”. Frågan går ut till oss alla, kanske särskilt i tider som dessa, till de kristna i riksdagen som nu ser sina minsta bröder utvisas till ovissheten och i vissa fall döden. Jag vet att många av er har slitit både hjärtan och händer för saken. Men finns det några kläder i garderoben kvar till dessa våra minsta, är det ni som har störst möjlighet att öppna den.

Ingen jag känner är för helt fri invandring, som kyrkoledare Lasse Svensson säger. Men ingen är heller för helt fri utvisning.

Medan de som kastar eldbomber mot synagogor får stanna skickas sådana som inte klarat av ett bibeltest hem. Vad ska vi säga när frågan kommer: Vad gjorde du för dessa mina minsta bröder?