Men företeelsen är inte ny. Liknande händelser har utspelats i Tensta, i Skäggetorp utanför Linköping, i Västra Skrävlinge i Malmö, i Bergsjön i Göteborg, för att nu ta några exempel ur högen

Småföretagarna och de boende i Rinkeby har demonstrerat mot otryggheten. Polisen har berättat att man inte ens vågar åka in ensamma i vissa områden. 

Boende har gång på gång vittnat och varnat om hur livet på olika sätt hårdnat. 

Ändå görs ingenting. Ansatser till insatser har förblivit just det. Allt är som förr, fast värre.

Den här gången valde polisen att passivt titta på medan plundringen av butikerna pågick, stenarna ven och ödeläggelsen fortsatte.

Huruvida polisen var för passiv, eller om de var för agressiva när de använde verkanseld är i längden inte så intressant.

Det verkligt intressanta är vad som sägs och görs mellan de här våldsutbrotten. Hur förebyggs narkotikalangningen i förorterna?  Hur arbetar polis och sociala  myndigheter för att ta kontroll över områdena? Hur får de boende, områdesvärdar, kyrka och boende hjälp och stöttning i arbetet för att undvika att deras områden hamnar i totalt utanförskap? För civilsamhällets insatser pågår dagligen i alla utanförskapsområden, utan att det får någon speciell uppmärksamhet.

Pastor Cai Berger i närbelägna Tenstakyrkan  skriver i församlingsbladet  att han vill att församlingen ska var en kraft, en gemenskap, en mötesplats för människor som följer Jesu exempel av försoning och som också bjuder in till försoning.

Låt oss alla följa det exemplet. 

Annika Ahlefelt