För framgång som ledare krävs både hårdhet, envishet och beslutskraft. I en kyrka därtill både andlig mognad, personlig fromhet och viljan att ifrågasätta sig själv.
”De saknade hårdhet”, sa den dåvarande tyske utrikesministern Joschka Fischer när han var som mäktigast och mest populär och fick frågan vad som hänt med hans generationskamrater som lämnat politiken.
Joschka Fischer stod i spetsen för de gröna i Tyskland och hade utan att be om ursäkt gjort karriär från den yttersta studentvänstern på tidigt 1970-tal till att bli tysk utrikesminister och toppnamn i det nya EU kring millennieskiftet. Är det verkligen i första hand hårdhet som behövs för att lyckas?
De som i dag ställer kraven på nya ledare för partier och en ny gemensam framtidskyrka i Sverige formulerar sig inte så. (Se Sändaren 4/2011.) Men när intresset hos Socialdemokraterna vuxit för den tidigare åsidosatte och fortfarande nejtackande Pär Nuder, är det nog något av Joschka Fischers hårdhet som efterfrågas. En bra politisk ledare måste ha varit med om motgångar, tagit konflikter och ha envisheten, enkelriktningen och beslutskraften att våga driva sin politik till framgång.
Den som är älskad av alla, talar väl, är
intellektuellt överlägsen och eftertänksamt väger alla alternativ innan det i bästa fall blir beslut, har — tyvärr — svårare att hålla i längden. Det har inte minst varit Barack Obamas problem.
Säkert behöver även kyrkoledare många av de hårda egenskaperna. Kyrkor är också sociala rörelser med många viljor, åsikter och intressen som ledaren både måste sammanjämka och gestalta. I detta ska kyrkoledaren helst ha en personlig ödmjukhet och andlig mognad som på något sätt förmedlar det evangeliska budskapet.
Och så har vi längtan efter en ledare med förmåga att bryta igenom den fromhetsvall som präglar det sekulariserade informationssamhället. Både förre ärke-
biskopen KG Hammar och förre påven Johannes Paulus II är nyliga exempel på kyrkoledare som på ett anmärkningsvärt sätt vidgade sin egen och sin kyrkas arenor. Om än på mycket olika sätt.
KG Hammar var ledare för en kyrka som också formellt med kyrka-statreformen år 2000 lämnade en maktposition. Som ärkebiskop syntes han nonchalera de inre organisationsuppgifterna och valde att i offentligheten konsekvent ifrågasätta sin egen auktoritet och kyrkans traditionella dogmer. Genom att vara en tvivlande och undrande chef utövade han ett ledarskap som skakade om människors bild av kyrkan och skapade ett nytt brett intresse för det kristna budskapet.
Johannes Paulus värnade om den kyrkliga hierarkin och renlärigheten. Han gjorde upp med befrielseteologi och nymodigheter som han ansåg hota kyrkan och tron. Trots — inte på grund av — detta blev han älskad i vida kretsar genom sin personligt fromma framtoning och framför allt genom att han släppte loss kyrkans hela kraft i den politiska omvälvning som på 1980-talet blev möjlig i Polen och snart hela Sovjetsystemet.
Förutsättningarna för en ny GF-kyrka är naturligtvis dramatiskt annorlunda än för Svenska kyrkan och än mer den världsvida Romersk-katolska kyrkan. Men några stråk av både Fischer, Hammar och Johannes Paulus skulle vi gärna se hos vår kommande kyrkoledare.
Joschka Fischer stod i spetsen för de gröna i Tyskland och hade utan att be om ursäkt gjort karriär från den yttersta studentvänstern på tidigt 1970-tal till att bli tysk utrikesminister och toppnamn i det nya EU kring millennieskiftet. Är det verkligen i första hand hårdhet som behövs för att lyckas?
De som i dag ställer kraven på nya ledare för partier och en ny gemensam framtidskyrka i Sverige formulerar sig inte så. (Se Sändaren 4/2011.) Men när intresset hos Socialdemokraterna vuxit för den tidigare åsidosatte och fortfarande nejtackande Pär Nuder, är det nog något av Joschka Fischers hårdhet som efterfrågas. En bra politisk ledare måste ha varit med om motgångar, tagit konflikter och ha envisheten, enkelriktningen och beslutskraften att våga driva sin politik till framgång.
Den som är älskad av alla, talar väl, är
intellektuellt överlägsen och eftertänksamt väger alla alternativ innan det i bästa fall blir beslut, har — tyvärr — svårare att hålla i längden. Det har inte minst varit Barack Obamas problem.
Säkert behöver även kyrkoledare många av de hårda egenskaperna. Kyrkor är också sociala rörelser med många viljor, åsikter och intressen som ledaren både måste sammanjämka och gestalta. I detta ska kyrkoledaren helst ha en personlig ödmjukhet och andlig mognad som på något sätt förmedlar det evangeliska budskapet.
Och så har vi längtan efter en ledare med förmåga att bryta igenom den fromhetsvall som präglar det sekulariserade informationssamhället. Både förre ärke-
biskopen KG Hammar och förre påven Johannes Paulus II är nyliga exempel på kyrkoledare som på ett anmärkningsvärt sätt vidgade sin egen och sin kyrkas arenor. Om än på mycket olika sätt.
KG Hammar var ledare för en kyrka som också formellt med kyrka-statreformen år 2000 lämnade en maktposition. Som ärkebiskop syntes han nonchalera de inre organisationsuppgifterna och valde att i offentligheten konsekvent ifrågasätta sin egen auktoritet och kyrkans traditionella dogmer. Genom att vara en tvivlande och undrande chef utövade han ett ledarskap som skakade om människors bild av kyrkan och skapade ett nytt brett intresse för det kristna budskapet.
Johannes Paulus värnade om den kyrkliga hierarkin och renlärigheten. Han gjorde upp med befrielseteologi och nymodigheter som han ansåg hota kyrkan och tron. Trots — inte på grund av — detta blev han älskad i vida kretsar genom sin personligt fromma framtoning och framför allt genom att han släppte loss kyrkans hela kraft i den politiska omvälvning som på 1980-talet blev möjlig i Polen och snart hela Sovjetsystemet.
Förutsättningarna för en ny GF-kyrka är naturligtvis dramatiskt annorlunda än för Svenska kyrkan och än mer den världsvida Romersk-katolska kyrkan. Men några stråk av både Fischer, Hammar och Johannes Paulus skulle vi gärna se hos vår kommande kyrkoledare.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR