Den gamle Tegnérs tes om våldet i ”Det eviga” har i all sin tidstypiska idealism just nu fått en tidlös, nästan bokstavlig sanning — "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort."
Moammar Gadaffis mer än 40-åriga våldsvälde i Libyen har länge framstått som skrämmande evigt. Nu kämpar han för sitt liv och sin makt. Den fredliga revolutionen i Nordafrika har blivit blodig och omvärlden har helt i linje med tidens folkrättsliga princip om ”skyldighet att skydda” (Sändaren nr 9/2011) ingripit militärt för att förhindra ett blodbad på civila. Den principiella uppslutningen sedan FN:s säkerhetsråd fattat sitt beslut har varit anmärkningsvärt stor. Men frågetecknen kring hur ett sådant här ingripande utformas och utvecklas är fortfarande besvärande.
Tanken på att det måste finnas ett allmänt ansvar i världen att ingripa mot regimer som dödar sina egna medborgare är fullständigt rimlig. Den har helt logiskt vuxit fram i takt med den allmänna globaliseringen. Men att ta till våld mot andra kräver både moralisk-politisk trovärdighet och särskild militär förmåga hos angriparen. De flesta har ingendera.

Den moraliska styrkan i den omvärldskoalition som nu åtagit sig att freda luftrummet över Libyen och stoppa Gadaffis stridsvagnar är dessvärre betänklig.
Pådrivande är Frankrike. När demokratiseringsvågen bröt fram i Tunisien och Egypten för mindre än tre månader sedan umgicks de franska ledarna fortfarande nära och ogenerat med de nu störtade härskarna. Storbritannien har större trovärdighet men drivs framför allt av en (förståelig) önskan att göra upp med Gadaffiregimen på grund av dess ansvar för flygplanssprängningen över Lockerbie. Den minnesvärde kan också erinra sig hur illa det var när Frankrike och Storbritannien för 55 år sedan ingrep militärt tillsammans i regionen.
Det nya den här gången är samsynen mellan västmakterna och arabvärlden. FN-beslutet hade knappast kommit till utan att Arabförbundet önskat det. Men de arabstater som nu deltar är milt sagt inga demokratiska föredömen. Säkert vill de bli av med den besynnerlige Gadaffi men förmodligen hoppas de också skaffa sig poäng i väst för att själva ostört kunna ingripa mot sina egna oppositionella och sitta kvar vid makten. Och när det har börjat brännas vacklar de arabiska makthavarna om huruvida det var något sådant här de verkligen ville.

USA skulle i sina bästa stunder kunna ha både trovärdigheten och förmågan. Typiskt nog är Obamaregeringen den här gången en motvillig världspolis. Obama blev president på att säga nej till Irakkriget och tala om behov av dialog. Nu befinner sig USA i stället plötsligt i tre krig med muslimska stater. USA, som ensamt har den militära förmågan, vet också att mycket kan gå fel och att målen för ingripandet är oförenliga. Syftet enligt FN-resolutionen är ju att skydda civila i Libyen men inte att dela landet eller störta Gadaffi. Det torde i praktiken vara ogörligt.
Den dessvärre obehagliga frågan kvarstår om det är våldet, freden eller demokratin som kommer att ”dö som en stormvind i öknen bort”.

ANDERS MELLBOURN¶